En rolig grej i Gunder Anderssons Frank Capra-artikel, förresten: Capras första jobb i filmindustrin var som skämtskrivare. Han satt vid sitt skrivbord och kom på stumfilmsskämt, som sedan kunde inkorporeras i en lämplig film. Såhär kunde det låta typ: ”En stark man sliter med all sin kraft i ett dörrhantag. Efter en stund kommer en kattunge och petar upp dörren åt andra hållet med tassen.” Sen kom nån filmproducent och bara: ”Har ni nåt skämt med kattungar?”. Och så har Capra skrivit ett sånt.
Det här måste vara drömjobbet. Och med tanke på kvaliteten på den samtida svenska slapsticken (läs: Sommaren med Göran) kanske det finns en marknad för hågade skämtare?
