Nu är det ungefär två år sedan jag och Jonas bestämde oss för att starta en filmtidning. Det var väl framför allt bristen på svenska filmtidningar som inspirerade oss. ”Faktum är ju att fältet för skriverier om film i Sverige, åtminstone i pappersform, är tämligen begränsat och öde på samma gång”, skrev jag när FLM bevekelsegrundades på min saliga blogg. (Namnet, ja, det svettades vi en hel del över. Om jag avslöjar att Vingarne vid en tidpunkt var ett seriöst namnförslag förstår ni kanske hur rådvilla vi var.) Jag tycker att vi har lyckats bra med att fylla ett tomrum, även om det förstås finns många tomrum kvar. En bred filmtidning som blandar aktuella och intressanta intervjuer med diskussion och analys, till exempel. Nog för att FLM blandar aktuella och intressanta intervjuer med diskussion och analys, men vi är samtidigt en smal kvartalstidskrift. Vi har en liten kostym och lyxen (nåja) att inte behöva tänka så mycket på marknadsandelar. Så vi har friskt kunnat blanda svenska och filmvetenskapska. Till skillnad från Allt om film, som ju också fanns bland filmtidningarna i presskioskerna när vi startade. En tidning som kanske hade bättre förutsättningar att försöka vara det där breda alternativet.

När Allt om film i våras annonserade både namnbyte och kursändring fick jag en del vaga förhoppningar om att den nya Cinema kanske kunde bli det där breda alternativet. ”Vi vill erbjuda större läsupplevelser och förmedla bra journalistik, till exempel djupare och intressantare intervjuer och inspelningsreportage. Det finns mycket att skriva om när det gäller film”, förklarade chefredaktören Lotten Sundgren det nya konceptet för Filmnyheterna. Helt rätt. En snabb titt på nya numret vittnar också om en ansiktslyftning. Borta är den återanvända pressbilden på omslaget som istället pryds av ett egenproducerat fotojobb. Borta är junketveteranen Gunnar Rehlin och nya medarbetare i premiärnumret är bland andra kvalificerade kulturjournalister som Klas Ekman, Emil Arvidson och Karolina Ramqvist. Borta är den märkliga popcornbilden på Nils-Petter Sundgren från Allt om film och hans nya bildbyline är signerad Liselotte Watkins. Och så har Sundgren fått sällskap som krönikor av proffsiga och kulturkapitalstarka Andres Lokko.

Men en första genombläddring ger vid handen att Cinema ändå är lite av en upphottad Allt om film snarare än en extreme make-over, och inte svaret på 10 000-kronorsfrågan ”Hur gör man ett lönsamt och läsvärt svenskt filmmånadsmagasin?”. Utan att sitta på facit kan jag i bästa kollegiala anda därför inte låta bli att remixa första numret.

För det första är frågan om inte Cinema är ett lite missvisande namn på tidningen – egentligen borde den heta Movies. För Cinema innehåller texter om aktuella filmer snarare än meditationer över filmkonsten på 2000-talet. Gott så, det råder ingen brist på essäer à 40 000 tecken om Bazins millenniala renässans. Utmaningen för filmmånadsmagasinet är istället att tillfredsställa både annonsörer och läsare. Det är bra att hålla sig på god fot med alla möjliga. Till exempel har Cinema en del ”elektroniska” annonsörer, vilket möjligen är anledningen till att segmentet ”Prylar” inte har strukit med i omgörningen (eller jag kan i alla fall inte komma på någon annan). Överhuvudtaget känns framvagnen lite lättviktig och pliktskyldig med sina osorterade, både vad gäller urval och formgivning, filmnyheter. Den mer strukturerade underavdelningen ”Kommande”, som, öh, handlar om kommande filmer, fungerar bättre. Här har redaktionen tillfälle att presentera några filmer som de själva tycker är värda att lyfta fram och därigenom blir intressanta för läsaren.

De stora dilemmana (förlåt för ordval med sjukt plural) för filmmånadsmagasinet är annars just nyheter och urval. Vad kan man rapportera som inte redan rapporterats på annat håll? Hur kan filmmånadsmagsinet utgöra ett komplement till nätet och andra snabbare media? Det hela ställs på sin spets i recensionsavdelningen där Cinema fortsätter att, precis som Allt om film, recensera ett tjugotal biofilmer. Vem är intresserad av att läsa dessa ofta notislånga recensioner? Av filmer som alltså redan recenserats på nätet eller i dagspress. Om syftet är att ge en överblick av biorepertoaren, denna alltmer ointressanta men för annonsörer alltjämt relevanta distributionsform, varför inte bara nöja sig med betyget? Ja, som sammanfattningen som redan finns på sida 48 i tidningen. Möjligen utöka med ett meningslångt omdöme om varje film. Skippa resten – eller gör ett mer kvalificerat urval och skriv lite längre. Då fungerar dvd-recensionerna mycket bättre, just eftersom Cinema här inte försöker fånga in hela dvd-floden utan plockar ut några filmer att skriva om, även om det till slut kanske blir för många och för korta recensioner.

Så – featuresegmentet. Jag har en liten förkärlek för bombastisk magasinform och i det avseendet får Cinema här väl godkänt. Däremot känns det lite snopet att efter varje braskande rubrik upptäcka att inget reportage är längre än 3-4 sidor. Möjligen med undantag för Snabba cash-knäcket som är uppdelat i två artiklar och sammanlagt fem sidor – även om bara två av dem är brödtext. Inte för att allt nödvändigtvis blir bättre för att det är långt, men det ger onekligen utrymme för fler utvikningar och djupdykningar. Jag hoppas att det är något som realiseras i kommande nummer. Som Lotten Sundgrens uttalande ovan visar finns ju ambitionen där. Det är förstås en budgetfråga också. En snabb sitdown med Josephine Bornebusch (omslagsintervjun) är mindre kostsam än ett välresearchat porträtt. Att låta Karolina Ramqvist, som skrivit en roman om en kvinna i gangstervärlden, skriva om kvinnor i gangsterfilmer är inte lika dyrt som att skicka ut henne för att göra intervjuer på ämnet. Och så vidare. Vilket naturligtvis inte betyder att texterna i sig inte är läsvärda. Sedan avslutar Cinema med en bakvagn som rymmer uppslag med rubrikerna ”Klassikern”, ”Spel”, ”På tv” och ”Läst och lyssnat”. Temat för numret är förresten gangsterfilm, vilket de smidigt lyckas införliva i de flesta texter.

Min remix: Skär ner på filmnyheterna. Ge dem på samma gång en form som fungerar ihop med nuvarande bakvagnen som istället görs till framvagn. Deleta ”Prylar”. Deleta eller gör något stiligare med ”Skapa stilen” (mycket fin Ernst Hugo-bild från Het snö dock). Behåll ”Kommande”-sektionen. Spara biorecensionerna till hemsidan och inskränk det hela till en översiktlig betygsguide i tidningen, och skriv möjligen lite längre om en eller ett par intressanta filmer. Behåll dvd-recensionerna, gärna med ett ännu tydligare urval från redaktionens sida. Sväll featuresegmentet så att det kan rymma de ”djupare och intressantare intervjuer och inspelningsreportage” som är tanken. Behåll huvudfokus på svensk film. Flytta slutligen på Nils-Petter Sundgrens och Andres Lokkos krönikor och låt dem utgöra den nya bakvagnen. Lovar det blir bra!

Men jag förstår inte varför de inte köper cinema.se?

Ps. Remixa gärna FLM! Ds.