Tittar på lite slumpmässig svensk film i solpauserna. Tidigare idag Janne Halldoffs magstarka förortsattack Stenansiktet från 1973. Politiska mord på stadsarkikteter och ungdomsgäng på glid i Skärholmen centrum i en, med Mauritz Edströms ord, svensk femöresversion av Clockwork orange. Nu på kvällskvisten det förbisedda svenska dramat Falla vackert från 2004. Inte undra på att filmen inte blev någon kioskvältare – trevande dramafilmer utan vare sig udd eller affischnamn blir ju inte det. Kanske hade det underlättat om filmen haft premiär i år istället med tanke på den osannolika men finanskrisaktuella intrigen – en familj som har problem med huslånet planerar bankrån – men det finns ju ändå ingen riktig publik för den här typen av mediokra svenska filmer. (Jag är osäker på om SFI:s statistiktjänst täcker in hela filmens spelperiod, men den uppger i alla fall 58 sålda biljetter för Falla vackert.) Ändå gillar jag Leyla Belle Drakes (bilden) porträtt av Ninni och när hon säger ”I got this iron bar inside of me” till den förföriska columbianen Ramon är det inte lika mycket dåligt skriven dialog som en hämmad sextonåring som uttrycker sina känslor på gymnasieengelska. Tonåringar och deras känsloliv – kanske den enda pålitliga kvalitén i svensk film.
