När jag berättade för en vän att jag just sett Woody Allens roliga Kulregn över Broadway, fick jag en rolig anekdot i retur. För typ tio år sedan visades den i SVT, och programpresentatören hade förberett sig med en dag full av stakningar, och avslutade sin presentation med att benämna filmen Kukregn över Broadway. Om omskrivningen var relevant i relation till filmen? Well, det var ju mycket åtrå och teorier om att konstnärer skriver sin egen sexuella moral.
Hur som helst, vändningen när John Cusacks teaterregissör börjar inse att hans pjäs, eh, suger, men får oväntad hjälp med manusbearbetning är väldigt rolig. En sak som slagit mig när jag tittat på lite Woody-filmer senaste tiden, är hur avslappnat hans förhållande till filmhistorien är (ibland då, undantagen är ju rätt många). Det finns någon slags grundton av fyrtiotal i botten (inga närbilder, lätta kameraåkningar – som inte börjar i en förgrundskomposition och slutar i en djupkomposition, som det alltid gör nuförtiden) men det är liksom inte referenstungt eller ironiskt, utan bara ”den här stilen är fin”. Han härmar en gammal film men bryr sig inte om att blinka eller hissa massa referensflaggor. Rätt skönt.
