Det har ju varit mycket snack på olika ställen om relationen mellan Benjamin Buttons otroliga liv och Forrest Gump, båda skrivna av samma manusförfattare. Det finns många likheter mellan filmerna, roligt exemplifierade i videon ovan.
Klickar man runt så tycker ju de flesta att likheterna mest är en symptom på tragisk fantasibrist, men missar kanske att man skulle kunna göra sådana här jämförelsevideor med en stor majoritet av filmer som slår igenom stort. Samtidigt som publiken älskar formulaisk upprepning, hatar folk när den uppdagas. Det finns alltså ett originalitetskrav i teorin men inte i praktiken.
Allt det här är såklart intressant i relation till den växande rörelse med återanvändning, kopiering och remix som bärande ideal. Lawrence Lessing skriver inte om sånt här som intressanta tecken på en återanvändningskultur. Varför älskar ingen – men samtidigt alla – filmer som bygger på exakt samma strukturer och teman?
