Hade väntat mig vällustiga sågningar av Seven pounds, men det är bara överslätande tvåor överallt. Jag har haft lite svårt för Gabriel Monchichi, förlåt, Muccino sedan Jakten på lycka och med Seven pounds blir saker och ting bara etter värre. Den som inte är särskilt frågvis av sig och bara letar efter ett tillfälle att gråta väldigt mycket, kanske är mer välvilligt inställd till filmen. Men jag kan inte låta bli undra över några grejer. Som: varför en bläckfisk manet? Eller: varför ligger Will Smith i badkaret med kläderna på? Seven pounds avvaktar i det längsta med att lämna några kommentarer. Förvirring är bara ett av knepen filmen tar till för att reta tårkanalerna. Men det korsklippta sammelsurium som är Seven pounds ger samtidigt filmen möjlighet att förleda uppmärksamheten från själva historien och slippa förklara sig så mycket. Filmen är på liv och död och, jo, lite av en överviktig 21 gram. Minus Benicio och lite depprock. Plus en bläckfick och mycket jesus halleluja.
Jeanette Gentele är viserligen huvudbrydd och otillfredsställd av slutet, Eva af Geijerstam tycker att filmen är kryptisk och förklaringen orimlig, men för den vällustiga sågningen måste jag uppenbarligen vända mig västerut och till AO Scott.
Uppdatering:
En mer spännande biopremiär är naturligtvis Charlie Kaufmans Synecdoche, New York. Jag skriver kort i nya numret om ett Wired-porträtt (pdf) av honom där de fenomen som återfinns i Kaufmans filmer – John Malkovich går in i sitt eget huvud, Charlie Kaufman skriver in sig i sin egen film och en man leker kurragömma med sina egna minnen – av en kognitionsforskare beskrivs som ”strange loops”, ett slags cirkulära paradoxer som innehåller sig själva. I Synecdoche, New York är loopen en teaterregissör som sätter upp (nåja, repeterar) en pjäs om sitt eget liv i realtid, med ständigt tillkommande metanivåer. Jag gillar filmen. Vet för tillfället inte vad mer jag kan säga om den. Lite blandat svenskt mottagande idag. Jan Söderqvist finner den ”intressant”, medan Kerstin Gezelius är positiv men mer reserverad. För mer radikalt divergerande åsikter om filmen får vi vända oss västerut, igen: Rex Reed hates och Manohla Dargis loves.
