Plötsligt har två parallella filmkritikdebatter blossat upp. Den ena av ganska personlig art. Det började med att Nils-Petter Sundgren reagerade mot de miljontals filmbloggarna i Allt om film. Han hissade visserligen Kjell Häglund och Hynek Pallas, men kallade Emma Gray Munthes bloggposter ”ganska tunna” och iakttog ett ”intellektuellt underskott” i den samlade filmbloggosfären. Allra hårdast gick han åt Andrea Reuter:
Jag tror inte att Andrea Reuter är så dum som hon verkar, när hon talar och skriver. Hon borde ändra tilltal i sin blogg, där hon skildrar sina äventyr i film- och klubbvärlden med samma infantila språkbruk, som bidrog till att sänka Filmkrönikan. Kanske jobbar Reuter på att blir filmvärldens svarthåriga Blondinbella?
Reuter replikerade i ett öppet brev, och fick stöd från bland annat Bloggywood (som i länken även återpublicerar Sundgrens text i sin helhet) och Mikaela Mars som, road av den traditionella mediedramaturgin i offentliga bråk mellan äldre män och yngre kvinnor, menade att ”det finns inget skönare än en go råsop tillbaka från en ung fräck och smart tjej.”
Givetvis uttrycker sig Nils-Petter Sundgren sig klumpigt, onlineobildat och inte utan lite fadda bismaker, och givetvis måste man göra skillnad på en personlig blogg och en blogg för seriös filmkritik. Samtidigt som Sundgren väl har rätt i att det saknas ett bloggkluster med välskriven och seriös filmdiskussion.
I en krönika på Fillmnyheterna menar Kjell Häglund att Sundgrens påhopp på sina bloggande kollegor är ”småsvamligt”, men anser samtidigt att den svenska filmkritiken behöver fler äldre utövare. ”Nils Petter Sundgren har levt länge, och vet, mer än nästan alla av oss andra, inte bara vad tidens gång och livets komplexitet och flyktighet betyder, utan hur alla dessa stora existentiella begrepp känns”, skriver Häglund, och menar vidare att ”inom litteraturkritiken har därför äldre skribenter så mycket mer tyngd och trovärdighet än yngre. Så borde det också vara inom filmkritiken.”
Lite roligt såklart, att som nybliven tjugosexåring (barnkritiker?) se en diskussion som utgår från att sjuttiotalisterna är unga slynglar som inte vet nåt om livet. Men å ena sidan finns det ju tongivande litteraturkritiker som bara är 20+, och som Hynek Pallas påpekar i kommentarstråden på Filmnyheterna stämmer det inte heller att Jan Aghed och Nils-Petter Sundgren är ensamma om att vara äldre. Maaret Koskinen (född 1951), Eva af Geijerstam (1945), Astrid Söderberg-Widding (1963), Mårten Blomkvist (1958), Michael Tapper (1959), Johan Croneman (1955), Fredrik Sahlin (1963), Jeanette Gentele (1945) etc etc är alla äldre än Kjell Häglund (tack Libris för årtalen!). Så om det finns problem med svenska filmkritiker är det knappast låg ålder eller för den delen barnlöshet. Säkert ser, som Häglund påpekar, en pappa andra saker i en film om pappor än en icke-pappa, men att det skulle vara just föräldraskap som är den utslagsgivande erfarenhetskunskapen är svårt att förstå. Det borde finnas massor av erfarenheter (att ha sett alla Fantômasfilmer, att ha ständig migrän, att ha sugit kuk, att ha stirrat på havet i tio timmar i väntan på en älskade, att ha twittrat om dagens outfit, att ha förnedrats på en Manpowerintervju, att ha lindat klyftan och fångat skapelsen levande) som visserligen inte listas av Kungliga biblioteket, men för den som har dem upplevs som ofrånkomligt nödvändiga.
Den andra debatten har haft mer ideologiska än personliga förtecken, och huvudfrågan har varit ”är Mammut bra eller dålig”, med bifrågan ”är svenska kritiker nationalister, kommunister eller bara korkade”?
”Kan man lita på svenska kritiker?” rubricerades Jon Asps Fokus-text om diskrepansen mellan det svenska och utländska mottagandet av Lukas Moodyssons globaliseringsdrama. Asp spårar en nationalistisk tendens i den svenska kritikerkårens hyllande av medelmåttiga filmer som Varg, Patrik 1,5 och framför allt då Mammut, och menar att ”det hela liknar stundtals mest patriotisk sportjournalistik där man känslosamt värnar ”de egna” på ytterst tveksamma grunder.” Redan tidigare hade Per Gudmundson riktad hård kritik mot mottagandet av Mammut i SvD, där han menade att filmkritikerna missat att Mammut är både misogyn (”Sensmoral: yrkesarbetande kvinnor leder till otrogna män och döda barn såväl i hemmet som på arbetsplatsen.”) och reaktionär i sin konsumtionskritik. Helena Lindblad överraskades i DN (inte på nätet) av Gudmundsons kritik mot kvinnoskildringarna i Mammut, och menar att Gudmundson drar ”alla de tre mödrarna i centrum över en kam” och att ”problemet är knappast yrkesarbetet i sig utan den ojämlika världsordningens arbetsvillkor”. Gudmundson svarade i sin tur här.
Lukas Moodyssons persona uppmuntrar såklart till ideologiska läsningar, och Jacob bekände här motvilligt att ”jag vill instinktivt renodla filmens två timmar till en politisk pamflett”. Men Hynek Pallas påpekade på Weird Science att det politiska fokuset riskerar att skymma det största problemet med Mammut – den utslätade estetiken som minner om ”en coffee table-boks glättiga yta”.
Med anledning av sin diss av hifi-formen i Mammut menade Hynek Pallas här att Jon Asps kritik av kritiken var en aning selektiv, och föreslår att det på grund av bourdieuska filmkritikerstrategier vid de stora festivalerna, inte är givet meningsfullt att ställa dem mot det nationella mottagandet. Att det är dumt att undvika sågen bara för att, med Asps ord, ”filmen i fråga behandlar ett starkt och viktigt tema” verkar de dock vara eniga om.
Så avslutningsvis en helt ickeideologisk iakttagelse (med visst intellektuellt underskott) om Mammut: sjukt söt elefant!
