Fortfarande lite rådvill inför Lukas Moodyssons Mammut. Är det nymarxistisk globaliseringskritik eller en kristdemokratisk vårdnadsbidragflirt? Vill instinktivt renodla filmens två timmar till en politisk pamflett. Ska sluta med det nu. Även om den i alla fall torde ge västerlänningar både privilegium- och heltidsångest. Kanske är Mammut flera politiska pamfletter? Ja, så var jag där igen.
Ska kanske inte förstöra för alla som inte sett den genom att avslöja för mycket av handlingen eftersom det var just min avsaknad av förkunskap som gjorde Mammut till en spännande sittning. Jag hade spekulerat ihop ett par scenarier och händelseutvecklingar, men fick bara rätt på ett ungefär. Och medan jag såg filmen väntade jag mig plötsligt något annat, som inte heller kom. Den här förväntan på att något ska inträffa är förmodligen ett resultat av många timmars tittande på filmer där det mer eller mindre hux flux händer saker. Mammut tar god på sig i det hänseendet.
Moodysson har visst pratat om slutresultatet som ”rent och skarpt”, vilket stämmer. Han har också sagt att han har svårt att bedöma filmen som helhet, men att han är nöjd med i alla fall tio scener. Och jag tror jag känner ungefär som Lukas. Framför allt gillar jag scenen med elefanten, den med syreburken och de på planetariet. Omtumlande, lite deprimerande och vemodigt.
Uppdatering:
–Malena Jansson i Svd blir inte riktigt berörd och saknar det moodyssonska egensinnet.
–Patrik Andersson i GP tycker kanske att Moodysson gått bort sig lite i utrikiskan men blir mycket berörd av skådespeleriet.
–Helena Lindblad i DN tycker också att lite originalitet gått förlorad men tycker att filmen är välgjord, ”idéinnehållet starkt och engagemanget varmt”.
