Det är klart att det var länge sedan man såg något så filmtekniskt imponerande som Brad Pitts rewind-åldrande i Benjamin Buttons otroliga liv, men ibland fick man känslan av att det inte riktigt gick ihop. Om han är åttio minus trettiotvå och hon fyrtiofyra borde det inte vara nittonhundrasextiosju och inte femtionio och så vidare och så vidare. Alla med förkärlek för addition och att avslöja fel i filmer (en bil sladdar upp rök i Sagan om ringen!) måste gnuggat händerna.
Men den största gåtan rörande åldrande ställdes jag inför när jag såg stafettfilmen Kärlek vid tjugo år, där fem filmare tog en titt på unga älskandes snedsteg och fullträffar. Det första avsnittet var Truffauts charmerande bagatell Antoine och Colette. Antoine spelas av Truffauts ständigt självupptagna alterego Jean-Pierre Léaud. De båda debuterade samtidigt, med De 400 slagen.
Då såg Léaud ut såhär.
Han ser ut att vara, typ, tolv. Barnen går väl i femman eller så. Den här filmen kom 1959. Kärlek vid tjugo år kom 1962, tre år senare. Då ser Léaud ut såhär:
Som titeln avslöjar ska han vara 20 här, och ser väl ut att vara det. Jean-Pierre Léaud och Antoine Doinel (hans ständiga personnage i Truffautfilmerna) åldras märkligt fort.
Såhär ser han förresten ut massa år senare i Vad är klockan i Paris?, en film som, precis som Kärlek vid tjugo år återanvänder gamla klipp från De 400 slagen.
