Jag har inte läst Richard Yates Revolutionary road, men det har förstås varit svårt att undgå att läsa om den i höst och vinter, både här och där. Så nu när filmen har svensk premiär på fredag är det upplagt för, som det väl heter, interartiella jämförelser. Filmen är inte förlagan trogen, boken är bättre än filmen, en bild säger mer än tusen ord, filmen äger sönder boken, och så vidare. Dylika omdömen är förstås ofrånkomliga. Filmatiseringen värderas alltid med boken i bakfickan (och i undantagsfall romaniseringen med filmen på näthinnan). Särskilt om det är en bra bok, och så verkar ju av allt att döma vara fallet med Richard Yates Revolutionary road. Jämförelser kan vara intressanta, ibland meningslösa och nästan alltid problematiska eller begränsande. Inte bara för att litteratur i största allmänhet värderas högre än film, utan för att vi redan har projicerat våra egna bilder i huvudet under romanläsningen, som är svåra att inte låta inskränka på filmens frihet.
Det finns även annat som kan skymma sikten. Kristofer Ahlström skrev i Aftonbladet apropå filmens premiär i USA, att modebloggare inte kan se filmen (eller romanen) för alla kläderna. Han refererar till LA Times modeblogg som skriver om ”de smala slipsarna med minimala knutar, byxorna med hög midja och ’uppsjön av fedorahattar'”. I gårdagens Expressen verkar Andreas Nordström ha samma problem som dessa modebloggare, även om han försöker komma undan med att beskylla filmen för att vara modebloggig. Bevis? Tja, filmen har blivit Oscarsnominerad för bästa kostymdesign. Han tycker att ”kläderna [får] obegripligt mycket lekyta. Vart man ser är det höga midjor, fedorahattar, smala slipsknutar och beigebrun polyester”. Även jag noterade att karaktärena i filmen var (mestadels) påklädda, och det i tidstypisk stil. Men med denna hang-up på kläderna undrar jag vem som egentligen är modebloggig (not that there’s anything wrong with that…). Vidare tycker Andreas Nordström att filmen är medelmåttig eftersom den saknar centrala drag från boken, framförallt betydelsen som Frank och Aprils barn spelar i den. Ändå tycker han att ”man kan gissa att Mendes ville åstadkomma ett hypermodernt debattinlägg i diskussionen om hur vi hanterar våra barn”. Det tycker inte jag låter som någon vidare kvalificerad gissning.
Då tror jag att Jenny Tunedal i Aftonbladet häromdagen är mer inne på rätt spår, närmare bestämt att det framför allt är en film om, tja, du vet, jämställdhet. Det är ibland lite svårt att veta när Tunedal skriver om boken och när hon skriver om filmen, eller om hon skriver en enda gemensam Revolutionary road, men det är avgjort boken som får mest pris. Men hennes nedkokade klassificering av boken – ”en både ironisk och tragisk gestaltning av heterosexualitetens helvetiska matris” – är i min mening giltig också för filmen.
Däremot menar Tunedal att filmens regissör, Sam Mendes, ”inte [har] lyckats skapa någon motsvarighet till den grymt genomskådande och humoristiska blick på människorna som gör Yates roman så oemotståndlig”. Även om jag inte har läst boken (eller är det tack vare att jag inte har läst boken?) tycker jag att det är precis vad filmen gör. Dess blick är förmodligen mer genomskådande är humoristisk dock (någon har kallat Mendes Revolutionary road för Mendes American beauty minus skratten). Tunedals egen blick söker, men hittar aldrig, ”en visuell skärpa som kan ersätta prosans stilistiska briljans”. Pudelns kärna här är det där med ”ersätta”. För på frågan om vad som kom först, boken eller filmen, är svaret tvivelsutan boken, och då inte bara ifråga om kronologi. Hon tycker istället att ”det frostiga tonfallet och den svarta humorn [från romanen döljs] i bildernas honungsfärgade, släta nostalgi”. Men om vi ska försöka hitta motsvarigheter och substitut till just bokens ”frostiga tonfall” och ”svarta humor” är det lätt gjort. Jag tänker till exempel på Franks kontorsråttor till kollegor, gråsminkade som vore de karaktärer ur en Roy Andersson-film. Och den bjärta kontrasten mellan en beige färgskala och svart/röd ångest är i sig en poäng.
Kanske är filmens ton en annan än bokens. Och kanske borde läsare kunna vara fine med det. I mina ögon och öron är filmens ton resignerad, först och främst å jämställdheten-i-förortens vägnar. Men förmodligen är min beef ändå, till syvende och sist, att jag har svårt att förstå saknaden efter bokstäver med skådespelare som Kate Winslet, Leonardo DiCaprio och Michael Shannon i bild.
Uppdatering:
–Jan Söderqvist i Svd är konsekvent obenägen eller ovillig att se Aprils sida av saker och reducerar karaktären till ”kvinnlig martyr eller dum gås eller bägge delarna”.
–Emma Engström i GP är mer tagen och tycker att ”Mendes hantverksskicklighet, som håller sig på rätt sida om det stelt perfekta, imponerar filmen igenom”.
–Kerstin Gezelius i DN tycker förvisso att filmen är ”prydlig som en nypressad kostym” men ser en ”tragisk, stiliserad sorgesång över människans hopplösa längtan efter någonting annat”.
