fbpx

Det obegripliga

Det är mycket som är svårt att förstå med såna här prisutdelningar. Dels såklart att stora priset för bästa film gick till en träigt berättad och irriterande fototidningsduktigt fotograferad historia som berättats tusen gånger innan. Jeanette Gentele kallar valet av Maria Larssons eviga ögonblicktraditionellt för att inte säga konventionellt”. Jag skulle kanske säga konventionellt för att inte säga konservativt. Självklart tycker jag som alla andra att De ofrivilliga borde ha vunnit, är ju bästa svenska filmen på evigheter, men också Stockholms filmfestivaliga Låt den rätte komma in hade väl varit ett roligare val.

Andra konstiga saker med guldbaggen:

Varför har man 2009 separata pris för manliga och kvinnliga skådespelare (dock inte könsuppdelade priser för regi, manus etc)? Finns det ett enda rimligt argument för det här? Och varför säger ingen nåt om det? Annika Norlin protesterade ju i alla fall när hon vann en Grammis för bästa kvinnliga artist häromåret, vilket ledde till att P3 Guld-galan valde att slopa könsuppdelningen.

Varför delar man ut en guldbagge till bästa manus när juryn knappast läser manusen? (förra året fick Du levande bästa manus-pris utan att ens ha ett manus…)

Vad är det egentligen man ger pris för i bästa regi-kategorin? Vad bedömer man? Kanske är jag korkad, men jag förstår verkligen inte hur man abstraherar ut regifunktionen från filmen. För hur regissören har gett regi till skådespelare, fotograf och annan teknisk personal kan ju inte en jury ha särskilt stor kännedom om – såtillvida de inte specialstuderat någon behind the scenes-doku från en tidig dvd-utgåva eller så. Det enda man egentligen kan gå på är ju själva filmen. Och eftersom regissören är ansvarig för filmens helhetliga konstnärliga uttryck, måste väl det vara den film som är mest konstnärligt lyckad som bör vinna? Vad är det i Låt den rätte komma in som antyder att regissören Tomas Alfredsson gjort ett bättre arbete än Jan Troell, vars Maria Larssons eviga ögonblick ansågs vara en bättre film?

Jag har bara sett småbitar ur galan i efterhand (roligast var väl Ester Martin Bergsmarks tack till sina älskare efter att fina Maggie vaknar på balkongen vann för bästa dokumentär), måndagskvällen tillbringade jag istället i en biosalong som visade lustspelet Vi hade i alla fall tur med vädret igen. Det märkliga i den filmen, förutom att den inte var rolig alls då, var att trots att hela historien gick ut på att attackera parrelationer i allmänhet och heterosexuella äktenskap i synnerhet, så var slutets poäng att detta minutiöst djävulusiskt beskrivna parhelvete ändå är något vackert.

22 kommentarer

  1. Pingback: Våra baggar | FLM
  2. Nej, jag tycker (och säger) inte heller att det är cyniskt att ogilla filmer av den ena eller andra anledningen. Däremot att avfärda känslor eller problem för att de yttrar sig i en viss klass, som sagt.

  3. är det verkligen cyniskt bara för att jag inte uppskattar filmer som behandlar mobbing och personer som utan anledning går runt och tycker att livet suger (och väl när dessa ämnen tas upp handlar det oftast om en vit medelklass skulle jag hävda). då måste du verkligen vara trångsynt om du tycker det. alla är inte intresserade av socialrealistisk film som hos ken loach, mike leigh eller lukas moodysson. som bekant kan film och övrig konst handla om helt andra saker också. så snälla sluta kalla mig cynisk, tack. i min bok är det ett ännu större skällsord än nihilim.

  4. Ja alltså att människor ”går runt och tycker att allt är skit och mår dåligt i största allmänhet” skulle iofs jag klassa som ett problem. Eller bara sorgligt. Men definitivt värt att ta på allvar. Även om jag inte tycker Juno skildrar det, utan tvärtom omvandlar något som för de flesta som drabbas är ett problem till en pro life-saga.

    Men det som är intressant med De ofrivilliga är kanske inte om man klassar de sociala mekanismerna som skildras för ett problem eller inte? De är ju komiska också. Men återigen värda att ta på allvar, jag tycker det är väldigt cyniskt att exempelvis kalla mobbing för ett ”s k problem” för vissa inom medelklassen.

  5. andre: mitt musikexempel var inte menat att tas bokstavligt, ville mest visa att utnämna de ofrivillga till bästa svenska filmen på länge inte behöver betyda så mycket. men bara för din skull ska jag försöka precisera mig. då tänkte jag att de ofrivilliga skulle va darin, roy andersson per gessle, och kanske jesper ganslandt blir patrik isaksson. och svensk musik är inte alls lika ”undernärd” som den svenska filmen. jag tycker fortfarande att bob hunds första skiva är helt ok.

  6. hans lucas, du var inte lättimponerad må jag säga.

    gessle och ledin är musikens motsvarighet på de ofrivilllga och darling! ja jävlar.

    jag gissar att du tycker att svensk musik är lika undernärd?

  7. ja karoline, jag menar verkligen ”medelklassens sk problem”. för jag förstår verkligen inte vad problemet är i de nämnda filmerna. och det är därför jag tycker de har en hel del gemensamt. i de amerikanska indie filmerna går människorna runt och tycker att allt är skit och mår dåligt i största allmänhet. vad är det som du kallar ”känslor som är högst verkliga för personerna som känner dem”? mannen som blir avsugen av sina vänner? läraren som anmäler sin kollega för att denne har misshandlat en elev? flickan som inför trycket av sina klasskamrater ger fel svar på den gamla och uttjatade sociala experimentet? jag föstår helt enkelt inte vart det originella och fantastiska i de ofrivilliga skulle ligga i. och att som jonas kalla den ”bästa svenska filmen på evigheter” säger väl inte så mycket. vad har den att konkurrera mot egentligen? roy anderssons överskattade och trista filmer? den mediokra farväl falkenberg? den usla darling? det är som att utse darin till den bästa svenska artisten i konurrens med per gessle och tomas ledin.

  8. Hmmm, jag kan tycka att Ruben Östlunds gruppdynamiska snicksnack i tidningar är ganska så töntigt, som en lite präktig organisationskonsult. När jag såg filmen tänkte jag mer i termer av socialt tvång (som inte behöver handla om motsättningen mellan individ/grupp), mer som titeln antyder – alla små ofrivilliga element i en social samvaro och hur obehagliga de kan vara. Men de kan också vara bara betydelselösa bagateller. Och filmen beskriver väl ändå psykologiska och sociala fenomen som inte är exklusivt begränsade till klass eller hudfärg? Det blir väldigt raljerande med beskrivningar som ”medelklassens s k problem”, vaddå s k problem? Så lätt att illegitimera känslor som är högst verkliga för personerna som känner dem genom att kalla dem s k problem. Jag tycker verkligen om filmens ambition att undersöka det lite mer latenta och i det lilla formatet. (Håller dock med att konflikten individ/grupp blir stereotypt uppenbart framförallt i inledningen när det mest uttjatade grupptrycksexperimentet skildras.)Dock helt barockt att jämföra den med Juno!?!

  9. det de ofrivilliga har gemensamt med indiefilmerna är, förutom den oerhörda överskattningen, dess fokus på den vita medelklassens sk problem. för vad vill den egenligen visa eller diskutera? det kan inte bara vara den så uppenbara och sterotypt framförda dikotomin individ/grupp. och inte blir det bättre om den förpackas (så som du också påpekar) i en europeisk art house stil. och då vill jag inte hänvisa till haneke utan bresson som haneke har hämtat sin stil ifrån.

  10. a: Visst. Antagligen är det väl så som det resoneras, att Bästa regi är silverplats för bästa film, snarare än någon personregibedömning utifrån någon formel som vi diskuterat ovan. Men det är ju lite konstigt, om än kanske pragmatiskt. Och om man tänker så är det ju närmast demonstrativt att inte ens ge bästa manus eller nåt till De ofrivilliga…

  11. Det märkligaste i alltihop är att detta inte är resultatet av hemlig röstning där varje jurymedlem lägger sina röster utan att veta hur de andra röstat. Guldbaggejuryn diskuterar och väger sig fram till ett resultat. Om film x får bästa film kan vi ju ge regissören för film y bästa regi, så blir det mer rättvist. Typ. Med det i åtanke blir detta helt ofattbart. Juryn tycker alltså, med facit i hand, att De ofrivilliga inte ens var värd någon liten ”tröstbagge” i någon mindre prestigefull kategori när nu Låt den rätte och Maria Larsson fick de viktigare baggarna.

  12. Intressant med personregitanken, samtidigt som det blir lite märkligt om regissörens arbete ska bedömas utifrån skådisarnas prestationer. Dels finns det redan ett skådispris och dels så behöver det ju inte finnas en entydig orsak-verkan. Bästa regi-priset ligger väl ändå närmre bästa film-priset än bästa skådis-priset?

  13. Hans Lucas: Intressant, hur menar du då? Ofrivilliga känns väl väldigt förankrad i en europeisk konstfilmstradition full av pessimistiska män (Siedl, Haneke, etc), trots att den är lite rolig också? När fick du american indie-vibbar?

  14. Monica: Mjo, antagligen är det ju lättare att regissera Persbrantalkoholist än vampyrbarn, så i det ljuset blir det ju rimligt, och borde gå att bedöma ändå. Samtidigt känns det ju väldigt begränsande att bara titta på personregin (av tidigare kända skådisar)?

  15. Är inte de ofrivilliga mer sthlm filmfestival än låt den rätte komma in? när jag såg den (de ofrivlillga) fick jag obehagliga little miss sunshine- och juno-vibbar.

  16. Kan man tänka sig att juryn har ett mer långsiktigt perspektiv? Bakåt alltså. Ser att XX är extra bra i just den här regissörens händer? Eller att den ger priset till en regissör som har arbetat med icke etablerade skådespelare som inte ÄR skådespelare och absolut inte självgående, som många av de bästa faktiskt är? Jag vet inte, jag bara funderar lite.

  17. Och nu såg jag att Maria Larsson valts ut till nån slags semifinal inför Oscarsgalan, så det verkar ju funka. Sportbevakningen fortsätter!

  18. Jacob: Mmm, kanske! Känns ju som att Maria Larsson är den som har absolut störst chans att få en Oscar av de här filmerna (kostymdrama, känd regissör, överarbetat foto), så i det perspektivet är allt fullkomligt logiskt.

  19. Karoline: Jo, fast det kan ju inte vara en renodlad auteurtanke som ligger bakom. Då skulle ju ett regipris bli helt överflödigt. Jämförelse: Augustpriset (för bästa bok) gick ju till ”Ett annat liv” av Per Olov Enquist. Tänk om det fanns en annan kategori för ”bästa författare” där PO Enquist visserligen skulle vara en av de nominerade för just ”Ett annat liv”, men förlora mot Sara Mannheimer och ”Reglerna”.

    Även med en modern förståelse av auteurbegreppet, där regissören ses som en konstruktion av varumärkestyp, blir ju också uppdelning bästa film/bästa regi överflödigt.

    Den enda bakgrundstanke som tillåter uppdelningen bästa film/bästa regi är väl att man slopar auteurtanken och tänker på filmen som en ren kollektiv produkt, som görs av många människor tillsammans. Det är ju en helt rimlig inställning, men då kvarstår ju problemet med att ingen som inte varit med under arbetsgången (eller intervjuat teamet etc) kan veta särskilt mycket om hur regissören jobbat, vad han/hon gjort bra och dåligt och hur.

    Men jag antar att det mest helt enkelt är som du säger – ett tröstpris till den som inte fick bästa film.

  20. Årets guldbagge för bästa film kanske var ett steg i marknadsföringen av Maria Larssons eviga ögonblick som Oscarskanditat? Eller en kandidat till bästa icke-engelskspråkiga borde ju i alla fall förlora en smula legitimitet om man inte kan peka på att den utsetts till bästa film på hemmaplan.

  21. Ja, framförallt regipriset verkar när jag tänker närmare på det oerhört märkligt. Som ett tröstprist till den som inte blir utvald till bästa film, eller är det nåt slags auteurskap som belönas? Det är ju en rätt vanlig kategori, så nån mening med den borde det rimligtvis finnas?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.