Det är mycket som är svårt att förstå med såna här prisutdelningar. Dels såklart att stora priset för bästa film gick till en träigt berättad och irriterande fototidningsduktigt fotograferad historia som berättats tusen gånger innan. Jeanette Gentele kallar valet av Maria Larssons eviga ögonblick ”traditionellt för att inte säga konventionellt”. Jag skulle kanske säga konventionellt för att inte säga konservativt. Självklart tycker jag som alla andra att De ofrivilliga borde ha vunnit, är ju bästa svenska filmen på evigheter, men också Stockholms filmfestivaliga Låt den rätte komma in hade väl varit ett roligare val.
Andra konstiga saker med guldbaggen:
Varför har man 2009 separata pris för manliga och kvinnliga skådespelare (dock inte könsuppdelade priser för regi, manus etc)? Finns det ett enda rimligt argument för det här? Och varför säger ingen nåt om det? Annika Norlin protesterade ju i alla fall när hon vann en Grammis för bästa kvinnliga artist häromåret, vilket ledde till att P3 Guld-galan valde att slopa könsuppdelningen.
Varför delar man ut en guldbagge till bästa manus när juryn knappast läser manusen? (förra året fick Du levande bästa manus-pris utan att ens ha ett manus…)
Vad är det egentligen man ger pris för i bästa regi-kategorin? Vad bedömer man? Kanske är jag korkad, men jag förstår verkligen inte hur man abstraherar ut regifunktionen från filmen. För hur regissören har gett regi till skådespelare, fotograf och annan teknisk personal kan ju inte en jury ha särskilt stor kännedom om – såtillvida de inte specialstuderat någon behind the scenes-doku från en tidig dvd-utgåva eller så. Det enda man egentligen kan gå på är ju själva filmen. Och eftersom regissören är ansvarig för filmens helhetliga konstnärliga uttryck, måste väl det vara den film som är mest konstnärligt lyckad som bör vinna? Vad är det i Låt den rätte komma in som antyder att regissören Tomas Alfredsson gjort ett bättre arbete än Jan Troell, vars Maria Larssons eviga ögonblick ansågs vara en bättre film?
Jag har bara sett småbitar ur galan i efterhand (roligast var väl Ester Martin Bergsmarks tack till sina älskare efter att fina Maggie vaknar på balkongen vann för bästa dokumentär), måndagskvällen tillbringade jag istället i en biosalong som visade lustspelet Vi hade i alla fall tur med vädret igen. Det märkliga i den filmen, förutom att den inte var rolig alls då, var att trots att hela historien gick ut på att attackera parrelationer i allmänhet och heterosexuella äktenskap i synnerhet, så var slutets poäng att detta minutiöst djävulusiskt beskrivna parhelvete ändå är något vackert.
