När jag såg Flickorna första gången blev jag helt skakig. Tror det är den bästa svenska filmen. 1968 fick den mycket kritik för att vara en blek kombokopia av Bergman och Fellini (Expressens Bo Stömstedts omdöme ”förstockade menstruationer” är ofta citerat), men om man nu ska jämföra med Bergman och Fellini, så är Flickorna befriad från deras jobbiga sidor, men lika socialt tonsäker och vackert associativ. Finast är kanske när Bibi Andersson plötsligt bryter av en social tillställning med ett smärtsamt uppriktigt litet tal om att ”vi måste prata med varandra om saker som faktiskt är viktiga”. Blev så rörd av det, inte bara när jag såg filmen, utan också när Kino spelade upp scenen i radio i samband med vårens dvd-släpp (direktlänk till det programmet som mp3 här). Finns förresten en lite liknande sekvens i De ofrivilliga också som är väldigt bra. Hur som helst, stockholmare som inte har sett Flickorna borde verkligen sticka till feministiska Objektivfestivalen på Tellusbiografen på lördag. De visar också en hel del annat. Kolla här.
