I senaste numret av Ordfront konstaterar Kajsa Ekis Ekman att åttiotalisterna, trots att vi ofta kallas bortskämda, är mer bostads- och arbetslösa, sjukare och fattigare än tidigare generationens unga. 20-29-åringar är den enda grupp som blivit fattigare sedan år 2000. Hon menar att situationen kan förklaras med hjälp av Naomi Kleins teori om chockterapi – att makthavare utnyttjar katastroftillstånd för att göra stora förändringar som aldrig annars skulle vunnit acceptans. Radikala nedskärningar sker ofta efter krig, naturkatastrofer eller statskupper. I Sverige var det, menar Ekman, nittiotalskrisen som möjliggjorde den chockterapi som gör att ungdomar nöjer sig med andrahandskontrakt och andrahandsanställningar och dessutom själva ser det som en positiv obundenhet. ”Vi känner oss alla utanför och tror att situationen är vårt eget fel, att vi är lata och misslyckade. Sålunda omedvetna om vårt värde och vår rätt blir vi själaglada bara vi ’får’ ett jobb”, skriver Ekman.

Åttiotalister är också ämnet för utställningen Gereration: Y som just nu pågår på O-baren i Stockholm. Fotoagenturen Vidvinkel vill med utställningen ge sin egen bild av åttiotalisterna. Det är fotografier på klubbkids, ensamstående män, ensamma män i skog och en film, Nadja von Bahrs Crust. Von Bahr filmar sig själv när hon försöker öppna sina sammanklistrade ögon och ihoplimmade mun. Kladd i ansiktet alltså, men vad säger det om åttiotalisterna? Kanske är det ett instämmande i Kajsa Ekis Ekmans tes om något slags falskt medvetande, att åttiotalister inte riktigt ser att deras situation är ganska dålig och istället förstår rätten till förstahandskontrakt och jobb som något slags tvång. Eller, med tanke på att det är von Bahr själv som figurerar i filmen, att den självcentrerade åttiotalisten är instängd i sig själv och bara med svårighet kan se utåt – och att det då är en kamera som filmar det egna jaget som möter hennes blick. Hur som helst är det en effektiv ansiktsfilm som är både rolig och obehaglig, på det där sättet som det blir när någon gör något med sin kropp som de flesta säkert tänkt på, men som verkar lite för farligt eller äckligt för att faktiskt göra. Ett slags high brow-Jackass för icke-skejtare.