Det är lätt att känna sig trött på Chaplin. Den ikoniska hatten, den ikoniska mustaschen, de ikoniska skorna och den ikoniska ”allmängiltiga mänskligheten”. Nu är han dessutom screentryckt à la Che Guevara på väggarna i Kulturhuset i Stockholm. Men om man blir trött när man direkt möter ännu en bild med stiliserade Chaplinattribut redan i programmet, hinner man glömma det rätt snart, och när man möter Marcel Duchamp och Man Rays kubistiska hatt och käpp-tolkning från Anémic Cinéma i slutet av utställningen känns det helt okej. Däremellan en del roliga filmutdrag, ett gäng filmer sammanfattade till bildmanus, och framför allt ett helt fantastiskt stillbildsmaterial från inspelningsplatser och privatliv. Plötsligt känns det ganska roligt att upptäcka mer Chaplin, bortom hatt, käpp och varumärkessekvenser.
