Det tycks vara en konstfilmstrend med barn på gränsen till förnedring. Här skrev jag om Who is listening? 1, en film med rakt framifrån-bilder på barn som filmaren sprutar metaforladdad yoghurt på, och igår, när Filmform och Cinemateket arrangerade experimentfilmskavalkaden Out of Place på biografen Sture i Stockholm, var det en film som var nästan likadan. I Sean Roggs When will it hit me filmas barn rakt framifrån när de tar hål i öronen i salonger och på trottoarer. Samma väntan, samma känslointensitet vid själva ”attacken”, samma tro på ansiktsuttryckets kapacitet att ”gå igenom duken”. (Harun Farockis antivietnamfilm Nicht löschbares Feuer, där han filmas rakt framifrån medan han bränner sin hand med en cigarett – för att ord aldrig kan förklara hur hemskt det är med napalm – utgör väl de här filmernas filmhistoriska klangbotten, tillsammans med de rudimentära facial expression-filmer som var populära kring förra sekelskiftet.) Vissa barn börjar skrika när metallen trycks in genom örat, vissa är koncentrerat sammanbitna, vissa verkar oberörda. En mamma försöker tvinga in en napp i sitt av smärta skrikande lilla barns mun. Av filmens pressmaterial framgår att barn upplever större smärta om de blir varnade i förväg om att det kommer göra ont, med hänvisning till en öronhåltagningsundersökning från Saskatchewans universitet.
Ansiktsuttryck var i fokus även i Joanna Lombards fina Details from the future. Lombards mamma var statist i en demonstrationsscen Costa-Gavras-filmen Z – han lever och i Details from the future letar dottern efter henne i filmmaterialet. Filmen spelas i slow motion, ibland stannar den upp helt och fokuserar på någon detalj, ett ansikte i folkmasssan. Snyggt slomo-redigerad på ett lite liknande sätt var också Noemi Sjöbergs Tehran. Ett snöbollskrig uppstår plötsligt på en gata i Teheran. Sjöberg råkade vara där och filmade snöfajten. I den färdiga filmen är bilderna manipulerade, snöbollarna antagligen animerade genom omsorgsfull morfning, så att de liksom ”fyller ut” mellanrummet mellan ett bildantal som inte räcker till när man saktar ner ett videoflöde. Videon är hackig och uppdateras kanske fyra gånger i sekunder, medan snöbollen rör sig mjukt även mellan bilduppdateringarna. Att ett så pass slumpmässigt och ”lågkvalitativt” grundmaterial är behandlat med största omsorg och ambition i redigeringen ger en märklig känsla. Snöbollarna liksom flyter genom tiden, skarpa när allt annat är sådär videosuddigt, i pauserna mellan ögonblicken.
