Debattprogram på tv riskerar ofta att reduceras till skrikiga freakshows, som förvisso ibland är underhållande (finansministerns historierevisionism här) i sin obehaglighet (Kjell Bergqvist kallar Tom Hjelte för ”importerad skvallerkärring” här). Utmattad vill man nästan ge rätt till Pierre Bourdieu, som ofta satt i tv och pratade om att det inte gick att prata i tv.
När SVT:s nya kulturdebattprogram Beckman, Ohlson & Can lanserades användes ord som ”riktiga samtal som får gå på djupet”. Elisabeth Ohlson Wallin sa att ”Det ska inte va nån Robert Aschberg stil där den som skriker högst vinner.” Det verkade ju bra. Framför allt det första programmet distanserade sig också från aschbergska gladiatorspel genom ett lite tätare bildspråk, med kultursignifikativa fotomanér som kort skärpedjup och något bakhuvud i förgrunden som blockerar mer än halva bilden. Var väl lite roligt.
Men efter att ha sett några program är det något som stör. I Beckman, Ohlson & Can ska deltagarna få prata till punkt istället för att skrika. Men varför bjuder de då in en freaky knäppskalle till nästan varje program? I det första programmet var det antifeministen Pär Ström, i senare program har vi mött hemmafrubiologisten Elise Claeson och pingstpastorn Åke Green. Om problemet i de allra hetsigaste debattprogrammen var att debattörernas åsikter var så diametralt olika att det blev bråk, så är problemet i Beckman, Ohlson & Can att åsikterna fortfarande är diametralt olika, medan bråken artigt undviks. Sexuellt förvridna människor sa du? Vilken intressant åsikt. Kan ingen bara ställa sig upp och skrika?
