Har inte läst den här nya boken som heter Byt namn, men det är en (lätt cynisk?) guide till hur man ska göra för att lyckas som journalist, och en central poäng är att man bör byta namn, till grejer i stil med Jonas Wachowski-Stiller. Bland dagens filmjournalister och -kritiker vet jag inte om någon har vare sig bytt namn eller skriver under pseudonym (alla i FLM har i alla fall signerat med riktigt namn tror jag), men historiskt har pseudonymer varit extremt vanliga bland filmskribenter. Den mest kända är väl Bengt Idestam-Almquists (i mitten på bilden) signatur ”Robin Hood”, men det finns många fler, såväl snygga som intressanta. Exempelvis skrev SvD-kritikern Märta Lindqvist under ”M. Lst”, men använde även de mer fantasieggande namnen ”Les Trois”, ”Quelqu’une” och ”Apropos”.
Nedan några till:
Bansai = Ester Nordström (SvD)
Barbara = Karin Boye (Clarté)
Björnung = Einar Norlén (SocD)
Chinoise = Siri Thorngren-Olin (SvD)
Chouette = Elisabeth Krey-Lange (StD)
Colibri = Gerda Marcus (SvD)
Gert Bokpräntare = Gustaf Uddgren (Figaro)
Helmi Tell = Annie Anderberg (AT)
Jens Flik = Carl Björnberg (NDA)
Ji-Shib = Ragnar Allberg (Våra nöjen, Vecko-kritiken)
Kino = Yngve Hedvall (StD)
M:lle Nitouche = Lotten Ekman (SvD)
Mr Jones = David Jonason (Filmvärlden)
Nicotine = Nils Horney (SocD)
Pir Ramek = Thorsten Eklann (Upsala)
Pull over = Gunnar Wallin (Tidningen för Falu Stad)
Reagan = Elin Brandell (DN)
Siglon = Lorens Marmstedt (SvD)
Vilken pseudonym är bäst? Jag gillar visserligen den ärliga arbetsbeskrivningen i ”Nicotine”, men ”Helmi Tell” är ändå svårslaget.
