fbpx
Kommentar & debatt Calle Wahlström, 6 juli 2020

Morricones musikalitet fick filmbilderna att vibrera

Ennio Morricone var ett hängivet proffs med ett genreöverskridande kunnande och har stått förr ett svårslaget bidrag till filmkonsten. Calle Wahlström minns en italiensk kompositör, som både kunde ackompanjera hårda filmscener och bjuda på eteriska klanger.

Ennio Morricone var en av de mest namnkunniga filmkompositörerna inom både europeisk film och Hollywood. Den italienske kompositören, som föddes i Rom 1928, är för många kanske starkast förknippad med sin musik till Sergio Leones spaghettiwesterns och få stycken i filmhistorien har väl blivit lika ikoniska som de inledande visslade tonerna i maestrons musik till Den gode, den onde, den fule.

Morricone var en flitig yrkesman, och hans karriär rymmer så mycket mer än de mest välkända kompositionerna. På 1950-talet började den klassiskt skolade kompositören, som valt musikens bana framför en fotbollskarriär, försörja sig som jazzmusiker och genom att arrangera popmusik för RAI och senare RCA Victor. Ett av hans mer omistliga uppdrag för det senare bolaget blev att 1962 arrangera en handfull låtar åt Chet Baker som just suttit en kortare tid i italienskt fängelse. Tillsammans spelade de bland annat in den undersköna ”So che ti perdero” som släpptes som b-sida till ”Chetty’s lullaby”. Baker hade skrivit musiken, Alessandro Maffei den italienska texten och Morricone arrangerade.

Mötet med Baker är såklart en parentes i en karriär som rymmer insatser på över 400 soundtracks. Morricone hade börjat spökskriva filmmusik redan på 50-talet under pseudonymer som Leo Nichols och Dan Savio. Den senare använde han vid sitt första samarbete med Leone, För en handfull dollar, trots att han då sen flera år skrivit filmmusik under eget namn.

För att ringa in vidden av Morricones gärning frestar det att jämföra med någon som den belgiska författaren Georges Simenon, vars totala produktion är lika omfattande som omstridd. Dels skrev Simenon otaliga böcker under pseudonym under den tidiga karriären, dels var han genrekunnig. Exempelvis skrev han 75 deckare om kommissarie Maigret.

Om något präglade Morricones karriär är det en ofta virtuos produktivitet och genrebredd. Jämförelsen med Simenon är lite orättvis mot Morricones kollegor under den filmhistoriska period som formade honom. Men kompositörer som Piero Umiliani, Riz Ortolani eller Alessandro Alessandroni (den sistnämnde medverkade som musiker på flera av Morricones soundtrack) får ändå betraktas som relativt obskyra i jämförelse. Morricones talang var såklart avgörande, men kanske är det i jämförelse med kollegorna också en fråga om tajming och lyckoträffar.

Den tyste hämnaren (Sergio Corbucci, 1968)

I början av 1960-talet arrangerade Morricone Giovanni Fuscos musik till Michelangelo Antonionis Äventyret. Men de omkring hundra filmer han själv komponerade musik till under det kommande årtiondet rymmer långt fler westerns, agentfilmer och giallo än arthousetitlar. Vid sidan om samarbetet med Leone är samtidigt en av de bäst ihågkomna titlarna kanske Gillo Pontecorvos Slaget om Alger. Själv framhåller jag gärna Morricones samarbeten med regissören Sergio Corbucci och västernfilmer som Den tyste hämnaren jämte Leones Dollartriologi.

I början av 1970-talet skrev Morricone musik för Dario Argento till filmerna Ljudet från kristallfågeln, De nio heta spåren och Den djävulska fällan. Vid det här laget hade den första inbjudan från Hollywood redan kommit och Morricone hade utan kreditering bidragit till John Hustons Bibeln… i begynnelsen från 1966. Men även under 70-talet är Morricone främst verksam i Italien. Mot årtiondets slut kommer den första Oscarnomineringen för Terrence Malicks Himmelska dagar. Därefter följer ytterligare fem nomineringar. Men hans första Oscar blir en hedersstatyett 2007. 2016 vinner han en för sin insats i The hateful eight.

Vid det här laget dryftas bedrifterna under Morricones senare karriär samt hans tidiga mest profilerade verk redan i olika medier. Musikaliska dignitärer från film- som musikvärlden har gett uttryck för sin vördnad, respekt och saknad. Allt detta och mer därtill har Morricone definitivt gjort sig förtjänt av. Ändå är det de mer obskyra titlarna som lockar mig mest, nu när det blivit dags att ta farväl av en av filmmusikens pionjärer. Det handlar ofta om mediokra filmer vars soundtrack, om så bara för en kort stund, nästan alltid avslöjar något av kompositörens geni är också centrala för att ringa in hans gärning. För även om allt under hans långa karriär såklart inte är omistlig lyssning, framträder bilden av ett hängivet proffs vars musikalitet och genreöverskridande kunnande gjort ett svårslaget bidrag till filmkonsten. Och som vid sidan av de hårdaste, mest välkända genrekompositionerna, också hade ett eteriskt handlag.

Ennio Morricone blev 91 år gammal.

Läs också: Den italienska b-filmmusikens långa ekon

Annons