fbpx
Kommentar & debatt Charlotte Wiberg, 20 april 2020

Nej, Unorthodox är inte ”hysteriskt” hyllad

Unorthodox (2020)

På något sätt missar Joel Halldorf de gemenskaper som uppstår vid sidan av maktens centrum. Och utslitna kontorsarbetare som gillar Netflix har nog större problem än avsaknaden av religiositet, skriver Charlotte Wiberg.

Teologen Joel Halldorfs kritik mot serierna Unorthodox och The handmaid’s tale i Expressen (16/4) bygger på ett absurt missförstånd, ett grundläggande feltänkande. Han menar att hyllandet av de båda serierna, som båda visar gemenskaper som bygger på att kvinnor ges en underlägsen plats och och är fullständigt ofria, innebär en totalt okritisk hållning mot det samhälle som är dessa gemenskapers motpol – den västerländska demokratin. Det är förstås en befängd föreställning.

Det går ju att tycka att det kapitalistiska samhället har grundläggande tillkortakommanden men ändå bli glad när exempelvis en homosexuell flykting får asyl i Sverige (vilket i och för sig sker alltför sällan, är mitt intryck). Här får hen lov att vara homosexuell. Det är en demokratisk rättighet. Det betyder inte att det inte finns aspekter av Sverige att kritisera. Kvinnorna i det fiktiva Gilead i The handmaid’s tale får inte klä sig som de vill och kan inte demonstrera, vilket de får om de lyckas fly till Kanada. Ja, det är en markering mot det odemokratiska och ett hyllande av det demokratiska. Halldorf använder dock inte det ordet. Han använder ordet ”individualism”. Det avslöjar vad filmerna betyder för honom personligen. För honom är den som hyllar Unorthodox och The handmaid’s tale rentav lurad – lurad att tro på individualismen som det högsta heliga, i motsats till en religiös gemenskap, vilket det förtryckande sammanhanget i båda serierna är.

Här måste jag peka på två saker. Dels är det påfallande hur båda serier undviker att ge antireligiösa budskap. Offred i The handmaid’s tale har en gudstro som lyfts fram i de båda senaste säsongerna. Hennes hållning till sin make och sitt barn understryks också som lojal och mycket kärleksfull. Hon älskar sitt barn så mycket att hon offrar sin egen säkerhet för att kunna vara nära dotten. Även i Unorthodox är en viktig markering att Gud inte tillhör sekten enbart, och att huvudpersonen Esty dels vill behålla det barn hon väntar trots sin osäkra situation, dels har en egen mor som tvärtemot vad hennes familj påstår aldrig lämnade henne som barn utan tvärtom försökte slåss för att få vårdnad om henne. Gud och moderskap betonas alltså, vid sidan av individualism och självständighet.

Dels är det så att de som främst visat uppskattning för serierna, och som Halldorf avslöjande kallar ”hysteriska” i sina lovord, är kvinnor. Halldorf menar att det de hyllar är något i själva verket irrelevant, att Margaret Atwoods romaner har noll samhällsvärde. Han hänvisar till en podd där detta förlöjligande yttrande fälls: ”Syftet med dem är att försäkra varje utsliten kontorsarbetare som går hem till sin katt, tv-underhållning och pizza-för-en att hennes liv i själva verket är nobelt och progressivt.”

The handmaid's tale (2017-)

The handmaid’s tale (2017-)

Jag skulle dock vilja slå ett slag för den ensamstående kattägaren med sin pizza. Ta bort kontorsarbetet och hon är jag. Jag betackar mig också från Halldorfs ytterligare nedvärdering, som i flera omgångar på Expressens kultursida har talat om för oss icke-religiösa att våra liv är torftiga. Det gör förmodligen den utslitna kontorsarbetaren också, vars problem kanske ligger i organiseradet av hennes arbete och därför inte avhjälps med en religiös gemenskap. Framför allt är det ju bisarrt att inte se relevansen i att skildra en patriarkal diktatur i dag. I Ungern förbjöds just könskorrigering. I vårt grannland Polen upprättas ”HBTQ-fria” zoner. Genusvetenskapen bekämpas internationellt. USA styrs av en president som skrutit om hur han får tjejer helt enkelt genom att ta dem på fittan. Aborträtten attackerades i flera delstater snabbt efter att Trump tillträtt. Kan du känna kaffedoften?

The handmaid’s tale är en visuellt mycket genomarbetad serie med vacker färgsymbolik, mycket starkt ensemblespel och ett starkt manus. The handmaid’s tale är fiktion. Den berättar om ett samhälle som inte finns. Ja, för många kom den att kopplas till kritik av USA under Trump. Men ingen menar ju att serien skulle porträttera en faktisk verklighet. Jag undrar om Halldorf begriper hur mottagandet av fiktion går till. Även The purge-filmserien har tolkats som en kritik mot ett våldsamt USA där vissas liv är billiga och överflödiga. Men ingen tror att filmseriens grundläggande premiss – att all brottslighet görs tillåten ett dygn om året i katartiskt syfte – är något som riskerar att införas i verkligheten. Fiktion ska nämligen i allmänhet inte förstås bokstavligen.

Halldorf lägger dock in en brasklapp: ”Visst finns det personer som serier som Unorthodox faktiskt är relevant för: kvinnor som förtrycks av hederskulturer eller den lilla minoritet som växer upp i sekter.” Men de är tydligen inte så intressanta. Det finns människor i Sverige som har flytt från platser där kvinnor, liksom i sekten i Unorthodox, inte får sjunga offentligt. Och om vi öppnar ögonen och tittar på hela världen… hur irrelevant ter sig en serie om extremt patriarkalt förtryck då?

”(D)et finns fler alternativ än sekterism eller status quo”, skriver Halldorf, som om detta vore en uppenbarelse. Men ingen åskådare är så simpel att hon ser de båda serierna som en bekräftelse på att samhället skulle vara perfekt eftersom de skildrar något sämre. Ingen glömmer plötsligt bort sitt missnöje med det ekonomiska systemet, till exempel, för att hen presenteras en vision av ett land det är värt att fly till Kanada från. De flesta av oss är kritiska mediekonsumenter, men jag tror hur som helt att dessa serier har som syfte att visa hur ofrihet kan se ut, snarare än att bara få oss att sucka ut och tänka: ”Så bra vi har det ändå.”

Unorthodox (2020)

Unorthodox (2020)

Livet i det nya samhället visas inte vara så lätt för Esty i Unorthodox. Det är inte lätt att vara utan familj och pengar i ett helt nytt land. Det som (bland annat) gör serien mindre lyckad är det kitschiga slutet. I just detta finns ett reellt problem, just här har Halldorf rätt att det finns en favoritdramaturgi i det kapitalistiska väst, och det är ”you can do whatever you set your mind to!”-lögnen. Men det är något annat än Halldorfs kritik. På något sätt ser han inte de faktiska gemenskaper som uppstår vid sidan av maktens centrum både i Unorthodox och The handmaid’s tale. Som om bara de religiösa samfunden räknas.

Det har kommit många serier och filmer som handlar om sekter de senaste åren. Samtidigt har vi på flera håll fått en återgång till auktoritär politik och odemokratiska ledare. Coincidence? Ich don’t think så. De många sektskildringarna handlar inte så mycket om religion per se utan om makt och framför allt manliga sadistiska despoter. Sektfilmer har en representation som möjligtvis är starkare än vad problemet är i realiteten. Men det finns ändå där. Sekterism är ett reellt problem och inte bara Knutby. De kan förstöra många människors liv. Från Halldorfs horisont i hans frikyrkosverige är det kanske inte ett problem, men han måste försöka förstå att de flesta inte saknar en gudsgemenskap. Det finns alltid de som inte vill vara med.

Samhälle och gemenskaper är alltså svåra frågor, men det enda Halldorf gör är att gång på gång ställa individualism/liberalism mot en icke närmare specificerad andlig kultur. I sin totaliserande syn på kulturprodukter i detta samhälle är han märkligt lik Adorno eller Althusser i deras ideologikritik, medan åskådarens personliga tankar och reflektioner inte tas med i beräkningen. Det är ett snävt sätt att se på kulturupplevelser som rymmer en hel människosyn.

Läs också: Sekten är värst i amerikansk film

Annons