Man får ändå säga att Amadors grannar tar det ganska lugnt när han återvänder efter att ha avtjänat två år i fängelse för att ha anlagt en avsevärd skogsbrand i deras närområde. Lite skämtsamma pikar, några ansträngda frågor om hur han haft det, och sedan lämnas han i allt väsentligt i fred hos sin gamla mamma på gården, i ett liv som förmodligen ser ungefär likadant ut som innan incidenten. De sköter om det ålderstigna huset, tar hand om korna, äter en enkel måltid. Det finns en stillhet i livet, samtidigt som den mörka skuggan från det förflutna lovar att göra sig påmind.

Precis som med ett flertal samtida regissörer tycks Oliver Laxe ha ett visst antropologiskt syfte med sitt filmande, men efter att hans två föregående långfilmer, You all are captains och Mimosas, varit inspelade i Marocko vänder han här blicken mot föräldrarnas uppväxtmiljöer i Galicien, med dess bergslandskap och säregna dialekt.

Det analoga fotot i Fire will come fullkomligt badar i grönt, och parat med första halvans dimmiga skogar och sydeuropeiska vinterregn går tankarna lätt till Theo Angelopoulos visuella 80-tal. Men regissören Oliver Laxe har ett helt annat förhållningssätt till det episka. Han hör avgjort till den elliptiska skolan av regissörer, som gärna utelämnar narrativ information till förmån för intensivt upphöjda ögonblick.

Inledningens abstrakta skogsavverkningsbalett är svårförglömlig, liksom den ogenomträngliga blicken hos en skadad ko på ett lastflak, ackompanjerad av det spröda ljudet av Leonard Cohen på kassettbandspelare. Och när titelns förutsägelse besannas når filmen sitt intensiva audiovisuella klimax, medan skuldfrågan får minimal utredning. Detta, om något, är upplevelsefilm.

Läs också: Tro och tvivel i Oliver Laxes sufiska western Mimosas