Under sommaren 2016 begav sig regissören Frank Beauvais till en avlägsen stuga i Alsace för att bearbeta en separation. Tiden ägnades åt sorg och alkohol, men framför allt ett excessivt filmtittande. Under perioden såg han över fyrahundra filmer. Dessa utgör bildmaterialet till långfilmsdebuten Just don’t think I’ll scream.
Till sin form är detta en mycket enkel konstruktion: den består av filmexcerpter toppade med en berättarröst som levererar dagboksliknande utgjutelser. Vi får aldrig se några bilder utan att höra rösten, aldrig höra rösten utan att se bilder. När det blir tyst blir det svart. När det blir svart blir det tyst. Det finns inga ljud utöver rösten, inga effekter eller musik.
På detta sätt lyckas filmen trots sin ringa längd förmedla många intryck. Klipptempot är minst sagt hektiskt, texten smärtsamt molande. Bilden förhåller sig alltid till texten såsom en association. Ibland faller jag ur texten och tittar bara på bilderna, vilket leder till en sorts poesi. Ibland ger texten upphov till egna bilder, som förpassar de faktiska till ens undermedvetna. Stundtals sammanfaller bild och text så mycket att poesin rubbas. Den ohämmade tautologin spelar ut de två beståndsdelarna mot varandra. Detta brukar anses fult, apelsin-tv. Här blir det finast.
Trots att huvudpersonen befinner sig i exil från både tid och rum, är samtiden ändå ständigt närvarande. Sociala medier förser dagboksanteckningarna med tidsmarkörer i form av terrordåd, kravaller eller auteurer som gått ur tiden. Det är också internet som är den outtömliga kran som förser Beauvais med nya filmuppslag. Nostalgin blir en strategi för att orka ta sig an världen. Den skingrar trauman, men upprätthåller dem samtidigt.
Tankarna går till en annan franskspråkig cineast, i en annan stuga på landet, som tröskar en annan filmsamling. För världen behöver ju egentligen inte några fler rörliga bilder när det redan existerar så många bra. Det är förundransvärt att jag som sett många av filmerna som utgör källmaterialet till Just don’t think I’ll scream, ändå sällan känner igen mig. Man har fokuserat på miljöbilder, närbilder, stämningsbilder, mystiska drömbilder – ofta vackra, våldsamma och drabbande. Till skillnad från Godards filmkonst känns denna mer inkluderande. Det finns inget intellektuellt i Beauvais montage, krävs inga förkunskaper. Det är bara känsla, antingen gillar du den eller inte.
