När kommer den stora förändringen? Jo, vi i Sverige ses som ett stort föredöme och vi har en chef för Svenska Filminstitutet, Anna Serner, som pratar högt om det – även om resultatet under filmhösten 2019 inte direkt imponerar. Men här i Tallin på PÖFF, eller Black Nights Film Festival som den också heter, märks ingenting sådant av. I det officiella programmet, tävlingsprogrammet, är 19 filmer regisserade av män och två av kvinnor. Men i programmet för debutfilmer då, rör det på sig där? Nej. 15 filmer av män; tre av kvinnor. Men så är ju inte ens juryarbetet jämställt – ungefär en tredjedel av alla jurymedlemmar i de olika kategorierna är kvinnor. Det är för jävla deprimerande. Bara på dokumentärfilmsfronten är det jämställt. Men det är i och för sig inte så bara, och det måste ha funnits en brytpunkt där kvinnor tog sig in och erövrade dokumentärformen.

I väntan på brytpunkten på spelfilmsområdet pratar vi och uppmärksammar problemet. Nästa år kommer Svenska Institutet att fokusera på kvinnor inom film. Som en liten förpust inför detta hölls ett seminarium på Svenska ambassaden i Tallinn inom ramarna för filmfestivalen. Där bekräftades situationen: forskning från det baltiska området visar på extrem brist på jämställdhet, och värst är det på den tekniska fronten. Det har inte skett någon progressiv förbättring på filmfotoområdet, meddelade filmfotografen och forskaren Elen Lotman från Tallinn. Och medan det tidigare funnits många kvinnliga klippare – petgörat med att klippa och klistra filmremsor jämfördes av en panelmedlem med synad – har de tekniska förändringarna inneburit en manlig övervikt även där. Endast på områdena scenografi, dräkt och make up finns det en stark kvinnlig närvaro.

Och inom dokumentären dårå. Ett förslag som gavs till förklaring av detta är dokumentärfilmarens större makt över det egna projektet, som producent och regissör i ett och inte beroende av stora finansiärer. Många kvinnor går över från spelfilm till dokumentär. Många kvinnliga filmare försvinner dock i stället helt från fältet – familjelivet var den vanligaste förklaringen som gavs. Det gav ett tillfälle för Helene Granqvist, svenska ordföranden för WIFT (Women In Film and Television International), att skryta om vår svenska föräldraförsäkring – men, hey, vi har väl också en bit kvar att gå.

Det svåraste området för kvinnor att bryta in i verkar vara den riktigt dyra blockbusterfilmen, men samtidigt höjdes röster på seminariet om att kvinnor ofta helt enkelt inte är lika intresserade av det området. Storfilmer verkar enligt estniska regissören Kadri Köusaar nu göras utifrån bilden av trettonåriga asiatiska pojkar som den mest lönsamma målgruppen. Ändå står kvinnor för en lätt övervikt av biobiljettköpen i USA, och en desto större övervikt om en ser till vem som tar initiativet till biobesök även inkluderande män, och bestämmer vilken film som ska ses. Köusaar ger rådet till kvinnliga filmskapare att fokusera på en kvinnlig publik, och inte anpassa sig efter män vad gäller bland annat hur bilden av sex, graviditet och barnafödande ser ut. Det ligger nog något i det. Jag har i alla fall ofta reagerat över hur även kvinnor reproducerar den förljugna bilden av kvinnlig sexuell njutning. Tillhör de alla den minoritet som får vaginala orgasmer? Men samtidigt – låt tusen blommor blomma. Kvinnor ska stötta varandra men nog i mindre grad ha synpunkter på hur olika kvinnors filmer ska se ut. Den viktigaste uppgiften är fortfarande att räkna huvuden, och helt försöka få antalet kvinnliga huvuden att växa. Eftersom dokumentärfilmen blivit jämställd kan naturligtvis spelfilmen bli det det också.