Kritik & essä Sanjin Pejković, 30 januari 2017

Göteborgs filmfestival: Scream for me Sarajevo visar på populärkulturens kraft i krigstider

Dokumentären skildrar Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinsons besök i Sarajevo mitt under det bosniska kriget.
Scream for me Sarajevo (Tarik Hodžić, 2016)

Scream for me Sarajevo (Tarik Hodžić, 2016)

Scream for me Sarajevo skildrar Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson med flera hårdrockares besök i Sarajevo mitt under det bosniska kriget. Utan att gå in mer specifikt eller detaljerat kring arrangemangets omständigheter, kastas vi in i de snåriga förberedelserna kring konserten. Filmens styrka ligger i det personliga tilltalet. Alla som är med – forna FN-soldater, Bruce Dickinson, musikerna, publiken – skildras som individer, som personer med känslor och nyanserade funderingar kring vad spelningen kan ha betytt för deras liv och ändrat syn på saker och ting de aldrig tidigare mer seriöst reflekterat kring.

Sarajevo och Bosnien lockade till sig alla möjliga slags konst-, teater-, musik- och filmprojekt under de tre krigsåren. Dickinsons besök hade kunnat vara ett i mängden om det inte hade varit för det faktum att hårdrockspublik kanske är den mest lojala musikpubliken i hela världen. Dickinsons besök blir alltså till en mytisk händelse som lockade fram det bästa hos alla som råkade vara inblandade. Flyget från Split är inställt vilket gör att Bruce och bandet åker på en hjälporganisations jättegula lastbilsflak genom krigsområden; en bosnisk soldat berättar för sin överordnade att han kommer att lämna sin position vid krigsfronten för att se spelningen och sen komma tillbaka, oavsett konsekvenserna, och så vidare.

Dessa historier cementerar det mytiska i besöket samtidigt som skrattet ofta fastnar i halsen. Vi får höra vittneshistorier om dödade eller föräldralösa och traumatiserade barn och det framstår väldigt tydligt att spelningen i Sarajevo lämnade enorma känslomässiga avtryck på alla inblandade.

Tempot är rappt, klippningen rytmisk och olika röster används för att understryka samma saker. Det är grovhugget ibland, vissa saker förklaras inte speciellt noga, de skissas snarare fram. Men det är också en högst personlig film som respektfullt skildrar musikens och publikens kraft som inte bör underskattas.

Två saker växer fram som särskilt betydelsefulla beträffande populärkultur och krig. Populärkultur används som ett slags normaliseringsredskap. Även i de mest extrema och traumatiska situationer behöver människor populärkultur, som kan ge dem sken av normalt liv. De följer MTV, spelar in Headbanger’s Ball, försöker lyssna på det senaste av det senaste. Den andra sidan av myntet är att musikutövandet får en extra betydelse när alla vet att de kan dö när som helst. Kreativiteten blir som starkast när det inte finns några hämningar, när döden alltid finns närvarande.

Nytt nummer!