Vid årsskiftet löpte det svenska filmavtalet ut och framför oss väntar så det första året av regeringens nya filmpolitik. För den som hellre blickar bakåt visas Maud Nycanders, Jannike Åhlunds och Kersti Grunditz dokumentär Citizen Schein, om filmavtalets grundare och SFI:s starke man Harry Schein, på årets upplaga av Göteborgs filmfestival. (Filmen har ordinarie biopremiär 10 mars.)

Formmässigt liknar Citizen Schein Nycanders och Kristina Lindströms Palme liksom Lawen Mothadis och Geller Tamas Taikon. Alla tre är initierade, effektiva, rättframma och dessutom smyckade med namnkunniga talking heads och nostalgiska pärlor från bildarkiven. Visst finns här en likformighet, höggradigt kompetent, men likformig likväl. Vad som väger upp är förstås de titulära ikonernas respektive gärning och persona.

Schein var ett unikum i svenskt kulturliv. Ingenjör, debattör, filmkritiker, socialdemokrat, miljonär och dandy. Förtrolig med både politikens och kulturlivets höjdare. I trettio år spelade han tennis med Olof Palme, somrar tillbringades hos Ingmar Bergman på Fårö, många kvällar hemma hos Olof Lagercrantz, och så var han förstås gift med Ingrid Thulin.

Att vägen till makten inte var given skvallrar filmens kongeniala titel, vilken anspelar på Scheins favoritfilm: Citizen Kane. Titeln delar filmen med Kungliga bibliotekets praktverk som utkom 2010 och frågan är om det efter den boken finns något mer att tillägga om fenomenet Schein. Svaret finner filmen i det privata.

År 1939 kommer femtonåriga Schein ensam till Sverige som judisk flykting från Österrike, vilket han ogärna pratade om själv. Ansökan om svenskt medborgarskap skulle flera gånger komma att avslås (Schein misstänktes vara spion). Mannen som framträder i de många arkivbilderna är aldrig heller särskilt personlig, snarare är han driven, provokativ, för att inte säga arrogant, med knivskarp och ofta oförlåtande briljans. Särskilt underhållande är Scheins möten med filmkritikern Nils Petter Sundgren, tevesnuttar i vilka man nästan kan skära i den frostiga stämningen.

Som för att erbjuda bilden av den kalkylerade mogulen välbehövlig motvikt får skådespelaren Eli Ingvarsson, som tidigare spelat Schein i uppsättningen ”Den offentliga människan”, läsa utdrag ur Scheins egna texter på filmens ljudspår. Ibland anekdoter, som om en småländsk sexuell debut, andra gånger dystrare insikter. I vilket fall sätter Ingvarsson precist Scheins österrikiska accent och lyckas skänka både humor och värme till det dokumentära porträttet utan att för den sakens skull förringa eller förlöjliga.

Om än formmässigt välbekant är Citizen Schein en fascinerande och välavvägd dokumentär om en av svensk films mest tongivande och kompromisslösa personligheter. Nog var Scheins krav och anspråk höga, för att inte säga pompösa, men i ljuset av dagens filmdebatt förefaller de också uppfriskande.