En film som fick mig att famla efter skämskudden var The scribbler, en fånig science fiction-dystopi som bygger ett subkulturellt gökbo av psykiska störningar. Den tonårsrebelliska konspirationen följer en personlighetskluven tjejs flytt till ett lägenhetshus vars hyresgäster dör som flugor. Ju längre vi luras in i det pissoarliknande kaninhålet, desto mer liknar och låter filmen som en emorock-cover av tv-serien Heroes.
Istället vill jag slå ett slag för Sion Sonos Why don’t you play in hell. En cineastisk 35mm-hyllning som med metahumor, skärpa och hinkvis med blod iscensätter stridigheter inom japansk film som ett yakuzakrig. Mer om den finns att läsa i senaste pappersnumret av FLM.
Årets Monsters of film i punktform:
+/- paketet som jag helst ville se sålde slut (vilket ju är roligt i sig)
– många förhandsvisningar av filmer med svensk distribution.
