fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 14 oktober 2014

Ett annat heimat

Michelle Williams i Wendy and Lucy från 2008.

I tjugo år har Kelly Reichardt arbetat i marginalen. Charlotte Wiberg ser en regissör som inte räds det främmande i sitt amerikanska homeland.

Det är inte namnet Reichardt som gör att jag tänker på tysk film. Det är likheterna i tematiken, i anti-bruket av genrer. Det är 1960- och 70-talets unga och nya tyska film jag tänker på, anti-heimatrörelsen, Werner Herzog och bruket av traderade, folkliga uttryck som ballader och legender på sätt som gör det hem-ska till det hemska. Över huvud taget ter sig Reichardt som en mindre manierad Herzog, där de heroiska och extraordinära figurerna blivit till ganska vanliga kvinnor och män. Framför allt handlar det om kvinnor. Bara Old joy, av de filmer som hittills haft premiär, har manliga huvudpersoner – i övrigt rör sig Reichardt mycket medvetet i ett kvinnligt universum.

Som den auteur hon måste sägas vara håller hon sig dock med en grupp återkommande medarbetare, och där ska de båda männen Jon Raymond (författare) och Will Oldham (kompositör) särskilt nämnas. Från den under en timme långa superåttafilmen Ode år 1999 till den cineastiskt fullfjädrade anti-västernfilmen Meek’s cutoff år 2010 löper en tunn men tydlig röd sytråd.

Ode bygger på en låt som blivit till en roman och en film innan Reichardt plockade upp materialet. Bobby Gentrys låt ”Ode to Billy Joe” från 1967 ger sken av att ha rötter längre bak i tiden. I Reichardts film tar en berättarröst vid efter inledningsscenen och förstärker känslan av att kliva in i ett skillingtryck, en folkvisa eller en traderad historia av den typ som brukar vara förknippad med mindre orter (och som brukar likna varandra). Gentrys sång låter det vara osagt exakt vad som hänt mellan Bobbie Lee och Billy Joe; i de senare berättelserna blir det inte bara till en ”olovlig” heterosexuell kärlekshistoria utan till en social katastrof i flera dimensioner.

Vi möter Bobbie Lee som hon kommer gående på grusvägen, alltid tycks hon gående på grusvägen, på väg till eller från att möta Billy Joe som hon inte har tillåtelse att träffa. Men den här gången blir hon stående på vägen, fattningslös inför moderns meddelande att Billy Joe tagit livet av sig. Familjen känner inte till förbindelsen och ingen särskild känsla förmedlas i det samtal om självmordet som modern och brodern för – Bobbie Lee är helt avskuren från den familj Billy Joe så gärna ville bli hembjuden till och godkänd av. Men mellan dem stod inte bara det allmänna ogillandet av att dottern träffar pojkar och av Billy Joe som en allmän social outsider, utan också att han har haft en homosexuell erfarenhet och när han äntligen får chansen inte kan penetrera Bobbie Lee. Hon hade trott att han skulle ”göra henne till kvinna” och därmed till en vuxen med autonomi, i stället leder deras förbindelse till hennes absoluta utanförskap. Filmen både börjar och slutar med meddelandet om Billy Joe död.

Utanför familjen är också Wendy i Wendy and Lucy. På väg till Alaska för att hitta arbete blir hon strandad i ett litet samhälle i Oregon när bilen bryter samman. Efter att ha försökt snatta lite mat till sin hund Lucy åker hon fast i affären, och efter några timmar på polisstationen är hunden borta. I förtvivlan ringer Wendy till sin syster och hennes man, bara för att mötas av närmast demonstrativ likgiltighet. Ändå är systerns adress den enda bostadsort Wendy har att ange. Hennes egentliga hem är bilen och hunden; under filmens gång förlorar hon båda. Framtidsmålet blir att försöka ta sig till Alaska och tjäna så pass mycket pengar att hon kan komma tillbaka och hämta Lucy, som tagits om hand av en äldre man med bakgård hunden kan röra sig fritt i.

Old Joy (2006

Old Joy (2006

Cozy i debutfilmen River of grass från 1994 rymmer från ett hem hon inte känner sig förbunden till med en yngre man som råkat komma över Cozys fars tjänstepistol. Men de tvingas vända om vid statsgränsen då de inte kan betala vägavgiften, och när filmen slutar har Cozy tagit kontrollen över vapnet, skjutit den unge mannen med det och sedan kastat bort det. Om hon återvänder hem eller inte blir oklart. Samma oklarhet svävar över den ene mannen i Old joy. Han övertalar sin vän till en campinghelg och det blir tydligt hur olika de båda vännernas liv kommit att gestalta sig – där den andre väntar barn och har hittat en meningsfull syssla som ”bidrar till samhället” har den andre fortsatt sökandet i olika alternativa grupperingar, och känner sig så distanserad från omgivningen att han utvecklat en teori om universum som en tårformad massa för evigt fallande nedåt. Han berättar om hur mycket han saknar den tidigare tätare relationen med vännen och när filmen slutar går han planlöst på stadens gator.

De cirkulära rörelserna, utanförskapet, den gemenskap som då och då uppkommer bland de som är utanför ”systemet”, betydelsen av pengar och användandet av verkliga eller påhittade traderade folkliga historier; det är teman som känns igen från Herzog och filmer som Kaspar Hauser och Stroszek – balladen om Bruno S. I Stephen Meek, antihjälten i antivästern Meek’s cutoff, finns en mindre våldsam och extrem Aguirre från Aguirre – guds vrede. I Herzogfilmen vägrar Aguirre ge upp sitt fåfänga letande efter ett Eldorado i Amazonas. Kolonisatörerna är hos Reichardt en grupp nybyggare (vilse)ledda genom saltöknen av skrävlaren Meek, som svär att han är på väg att ta dem till ett andra Eden. Men där Aguirre slutar som en ensam galning på en flotte, efter att med våld slagit ned allt motstånd, utmanas Meek av en av sällskapets kvinnor, som i sin tur genom ett tänkande och en ekonomi präglad av ömsesidiga tjänster snarare än våld och plundring tar hjälp av en tillfångatagen indian.

Meek's cutoff (2010)

Meek’s cutoff (2010)

Filmen slutar med en viss hoppfullhet, samtidigt som åtminstone den amerikanska åskådaren lär ha verklighetens nybyggarsällskap i åtanke; ett sällskap som under ledning av en viss Stephen Meek till stora delar gick under. Reichardt har i en intervju sagt att hon tänkt sig filmrutans kvadratiska format som en motsvarighet till den kvadratiska formen kvinnornas synfält fick genom deras avskärmande huvudbonader (bonnets). Titelbilden visar orden Meek’s cutoff som sydda på en väggbonad, som om själva den förtvivlade rutten blivit ett hem att pynta.

Hem och hembygd – det är vad Kelly Reichardts filmer handlar om, trots att de ofta upptas av hemlöshet och resor. Kanske handlar det snarare om en längtan hem, ett hopp om något annat än den miljö rollfigurerna befinner sig i mer eller mindre ofrivilligt. Ett försök att finna eller skapa ett annat, ett fritt valt eller egenhändigt skapat hem, en mindre ogästvänlig miljö. Att Reichardts nya film Night moves är en thriller om ekoterrorism känns därför väldigt logiskt.

Annons