MV5BMjIxOTAyMTc2N15BMl5BanBnXkFtZTgwMzU3NTU2MjE_._V1__SX1857_SY860_

För tredje året i rad är det återigen dags för Monsters of film – festivalen för oss stockholmare som vill se genrefilmer på stor duk men tycker att Lund ligger för långt borta. Igår invigdes femdagarskalaset med Kevin Smiths Tusk, den dialogdrivna New Jerseysonens sjukaste film sedan romcom-rysaren Jersey girl.

Med högljutt grabbflabb introduceras The Not-See Party, en podcastduo spelad av Justin Long och Haley Joel Osment (!). Den förre axlar rollen som mustaschprydde skitstöveln Wallace, showens stora stjärna som reser land och rike runt för en saftig historia. Detta leder honom till den excentriske sjöfararen Howard Howe och dennes herrgård, där han välkomnas med en kopp té, några spännande skrönor, plötslig nattsömn – och ett sluddrigt uppvaknande i en rullstol, utan mobiltelefon och sitt vänstra ben.

Och Howard bara fortsätter att yra om ett magiskt möte med en valross.

Tusk njuter av sina vändningar. Det börjar som en slackerkomedi, sneglar mot Stephen Kings Lida för att sedan spåra ur och korsa Den gamle och havet med The human centipede: First secquence. Då har vi hunnit ungefär en tredjedel in i en galenskap som ändå lyckas bli förutsägbar i sitt vilda hopkok.

För den som har följt filmens tillkomst, eller rentav stannar kvar under eftertexterna och hör hur premissen skojades ihop i Smiths egen podcast, förstår att detta är resultatet av storhetsvansinnigt skrän. Men det är också en film som så uppenbart har skräddarsytts för att kvala in på Buzzfeed-listor över tidernas sjukaste filmer, intill tidigare nämnda tusenfoting och kräkmedel som A serbian film och Taxidermia.

Och där kan den väl få finnas, där förtjänar den en placering – men det allra sjukaste med Tusk är hur Kevin Smith lyckats engagera så många till att realisera ett internskämt. Dock: extremt underhållande, lockar till många skratt och kväljningar, samt ett roligt gästinhopp från en ovanligt inspirerad Johnny Depp.