I Kino berättade Roger Wilson om den första – men bortglömda och undanstuvade – filmen om Pippi Långstrump från 1949. I en scen använder konstaplarna Kling och Klang en kniv för att nöta bort färgen ur ansiktet på den svarte man som Pippis pappa tagit med sig hem från de sju haven. ”Nä vet ni, de har bra skokräm där nere i Afrika, den lossnar inte i första taget”, kommenterar Pippi deras fåfänga försök.

(Mannen ifråga torde ha spelats av Joe Sylwan, född Frans Johan Georg Sylvan, som utöver Pippi Långstrump finns noterad för två rollprestationer i Svensk filmdatabas: Edvard Persson-lustspelet Sten Stensson Stéen från Eslöv på nya äventyr från 1932 där han spelar ”Malmö-Jocke, tjuv” och Git Gay-genombrottet Lattjo med Boccaccio från 1949 där han spelar ”en Afrikaneger”.)

Det finns fler exempel på ”lustiga” representationer av svarthet i svensk film. Blackface uppfattas ofta som ett amerikanskt fenomen, men sminkningen har förstås förekommit även i den svenska filmhistorien. Kanske mest iögonfallande i Stig Olins Resan till dej från 1953 som nu återaktualiserats genom en dvd-utgåva och även är intressant i ljuset av debatten om Stina Wirséns film Liten Skär och alla små brokiga.

Bilden ovan föreställer en svartmålad Alice Babs i filmens stora musikalnummer (som närmast för tankarna till Babak Najafis Elixir där fyra killar med invandrarbakgrund förvandlas till ”svennar”) som är en tidstypiskt ”oproblematisk” användning av blackface.

I ursprungligt skick var scenen i färg, även om det här SVT-rippade klippet är svartvitt. Missa inte fortsättningen på numret som finns här.

Så här kommenterade Aftontidningens Per-Olof Wredlund saken när det begav sig: ”Det är ett färgavsnitt inlagt, där Alice Babs förekommer sminkad som neger. Den blå färgtonen tyder på Gevacolor men kallas här för Sandrewcolor och slår med flera hästlängder alla lila rekord man tidigare sett. Alice Babs ser ut att lida av höggradig anilinförgiftning, som slagit ut över hela kroppen. Mot tendensen i sången – negern som vill bli vit – reagerar man starkt. Det måste vara som ett slag i ansiktet för en neger att få höra den texten.”

Idag skulle Wredlund förhoppningsvis och förmodligen uttryckt sin medkänsla annorlunda – tyvärr verkar det istället finnas andra som uppfattar det som ett slag i ansiktet att n-ordet ens problematiseras. Tar antirasismen ett steg framåt och två steg bakåt?