Det pågår en strid om arbetarrörelsens historia. Efter Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss och Göran Greiders motbok Ingen kommer undan Olof Palme ska nu dokumentärfilmarna Maud Nycander och Kristina Lindström skildra Olof Palme som ett barn av sin tid.

Varför väljer ni att göra en film om Olof Palme?
Maud: Palme var en intressant person som går parallellt med svensk efterkrigshistoria. Vi vill visa vem han var för en ny generation som inte känner till honom lika väl som äldre. Visa vilket samhälle som han var del av.

Kristina: Sedan tror jag att det är lättare att göra en film om den tiden nu. I dag finns det ett avstånd och kontrasterna är tillräckligt stora mellan nu och då.

Vad är det för tid ni vill skildra?
Kristina: Vi vill försöka skildra Olof Palme utifrån den offentliga scenen, försöka se honom som en aktör under dessa decennier. Samtidigt vill vi fånga personen Palme. Vad det var som gjorde honom så intressant. Vad fick människor att antingen älska eller hata honom.

Maud: Tanken är att använda honom som en form av tidsmaskin och förflytta oss från 1927 då han föddes, fram till det plötsliga slutet 1986. Det är en epok med många intressanta händelser och personligheter. Vietnamkriget och Kalla kriget ägde rum utomlands, men Sverige utvecklades enormt. Det fanns en framåtanda och vi ansågs av många som ”världens bästa land”.

Något som vi märkt när vi letat i arkiven är att Sveriges Television hade helt andra resurser på den tiden. Det finns flera hemma hos-reportage med Palme. Politiker verkade vara på ett annat sätt – de hade mer karaktär. Även om mycket i dagens politik kretsar kring partiledare så är de inte samma tydliga och starka personligheter. Det är en paradox att politik nu är mycket person, men utan personlighet.

Tror ni att ni kommer stöta på kritik för er film?
Kristina: Ja, som regissörer gör vi ett urval. Vi väljer vilka personer vi intervjuar och vi väljer vilka arkivbilder vi visar. Det kommer alltid vara någon som tycker att ”det borde ni ha uteslutit” och ”mig skulle ni intervjuat”. Det är sedan länge fastställt att den absoluta objektiviteten inte existerar. I stället får man vara tydlig med att det är vi som förmedlar vår bild – genom intervjuer med personer och genom arkivbilder. Att det är vår undersökning, och spegling, av en person och en tid.