fbpx
FLM rekommenderar Jonas Holmberg, 18 april 2011

Efter bomberna

Nästan alla libanesiska filmer handlar fortfarande om det fasansfulla inbördeskriget som rasade mellan 1975 och 1990. Jonas Holmberg ser en filmindustri återuppbyggas.

Efter över 300 föreställningar hade den franske skådespelaren Jacques Weber tröttnat på att spela Cyrano de Bergerac i Paris. Dessutom höll han på att tappa rösten. Hans fru irriterades av makens narcissistiska gnäll om karriär och små hälsoproblem, och drog slutsatsen att han behövde se en verklighet bortom Paris teaterkretsar. Så när Jacques Weber fick ett erbjudande om att vara med i den unga libanesiska regissören Jocelyne Saabs första långfilm A suspended life övertalade hans fru honom att tacka ja. Trots att Libanon plågades av ett långt och blodigt inbördeskrig.

Sommaren 1985 landade paret i Beirut. Staden hade bombats sönder och samman av israeliskt stridsflyg. Strider mellan rivaliserande miliser pågick överallt. Eftersom filmens budget inte räckte till hotellkostnader, fick de lov att sova tillsammans med resten av teamet i en ockuperad lägenhet i stadsdelen Hamra, ett av de områden som drabbats hårdast av inbördeskriget. Weber hade onekligen landat i en verklighet som skilde sig mycket från Paris.

36 år senare stannar Jocelyne Saab till i närheten av den ockuperade lägenheten. Hon är 1,50 lång och har rufsigt kolsvart hår. Den bärbara datorn hon bär i famnen är större än överkroppen. Hon står vid foten av en trappa.

– Det var här det hände, berättar Saab. Jag hade valt Jacques eftersom finansiärerna ville ha en fransk huvudrollsinnehavare. Samma kväll som de kom skulle jag låna en generator som vi behövde från en nattklubb. Jacques och hans fru var nyfikna och ville följa med. Men plötsligt dök ett gäng killar i 15-årsåldern upp och viftade med sina vapen. Jacques var blond och två meter lång, så pojkarna trodde att han var israel. De var på vippen att skjuta.

Hur reagerade du?
– Jag blev galen. Jag tänkte inte alls på min egen säkerhet, utan på filmen. Om det hände Jacques något skulle den aldrig spelas in. Så jag ställde mig framför honom och började skrika. Ni är araber!, skrek jag. Skäms ni inte för att höja era vapen mot en kvinna som skulle kunna vara er mor? Skäms ni inte? Jag skrek i panik. Jag tänkte bara på filmen. Jag hade arbetat med den i så många år. Efter en stund försvann de. Vi gick till nattklubben och drack te. Jacques öppnade inte munnen på hela tiden. Jag antog att han skulle ta första planet till Paris nästa morgon. Jag kunde inte sova. Men morgonen efter hälsade han glatt, som om ingenting hade hänt. Jag låtsades också som ingenting. Senare sa han i en radiointervju att jag hade räddat livet på honom. Hur skulle han kunna svika mig och åka hem då? Det är så relationer blir när man lever i krigstid. Vi hade respekt för varandra.

***

1948, mitt under Libanons första krig med Israel, föddes Jocelyne Saab i ett venetianskt palats i södra Beirut, som från början hade uppförts åt en österrikisk prinsessa. Jocelyne Saabs farfar var en förmögen affärsman och köpte palatset av den sista ottomanska guvernören, när turkarna tvingades lämna Beirut efter första världskriget. Byggnaden var som ett museum som samlade egyptisk, fenisisk, ottomansk och islamisk konst. Så även om Jocelyne Saab kom att studera ekonomi i Paris, var det framför allt konst hon var intresserad av. När inbördeskriget bröt ut i Libanon 1975 köpte hon en kamera och reste hem. Hennes politiska och poetiska krigsdokumentärer visades i tv över hela världen, men helst ville Saab göra fiktionsfilm. 1982 var allt klart. Inbördeskriget pågick för fullt, israeliskt stridsflyg fällde bombmattor över Beirut för att eliminera den palestinska motståndsrörelsen PLO, men Saab hade fått lite franska pengar och skulle spela in sin första långfilm i palatset där hon växte upp. Staden var öde. De flesta hade flytt Beirut. De som var kvar var mestadels milismän. Kort innan inspelningen skulle starta brände kurdiska legosoldater ner familjen Saabs palats. Jocelyne Saab stannade länge för att dokumentera den israeliska invasionen, men fick till slut också lämna staden – på samma skepp som Yassir Arafat. Ett par år senare återvände hon för att återuppta inspelningen. Nu bodde teamet inte i ett venetianskt palats utan i en ockuperad lägenhet i ett område där nästan varje husvägg var märkt av kulhål.

Hur gick resten av inspelningen?
– Det var vansinnigt. Jag var 27 år och A suspended life var min första långfilm. Beirut tog mig i sina armar, alla var hjälpsamma, men det blev ett stort äventyr med många problem. Första inspelningsdagen ringde min syster och berättade att min kusin hade blivit kidnappad vid gränsen. Han var på väg till ett bröllop, men hade tre pass – ett franskt, ett iranskt och ett libanesiskt – så soldaterna trodde att han var en spion. Eftersom jag hade kontakt med många av ledarna var jag den enda som kunde göra något åt saken. Jag tvingades avbryta inspelningen efter bara fyra timmar och började ringa. Jag hittade honom. 20 personer hade misshandlat honom. De hade bränt hans rygg. Jag fick dem att släppa honom, men han var inlagd på sjukhus i tio år efteråt. En vecka senare blev hela teamet kidnappat och inlåst på en bordell i Solidere. Pengarna som krävdes för att muta milismännen togs direkt ur  filmens budget.

– Så är det att filma under ett krig. Sen åkte vi till Cannes, filmen blev uttagen till Quanzaine de realisateurs. Där anmärkte folk på misstag. De sa att det var för mycket poesi och att dramaturgin inte var tillräckligt stark. Ingen visste vad som hade hänt under inspelningen. Ingen brydde sig.

Tänkte du aldrig att du skulle strunta i hela projektet och göra en film i Paris istället?
–Jo. Men ingen vill ha dig i Paris. De vill ha dig här.

***

Efter intervjun promenerar vi norrut från Hamra mot Ain al-Mreisse. Det är bara mars, men solen värmer våra ansikten. Staden är livlig, men bär samtidigt på en sorg som ständigt gör sig påmind när man rör sig i den. Trots att Saad Hariri, som efter fem år som premiärminister nyligen förlorat majoriteten i parlamentet till den Hizbollah-ledda 8 marsrörelsen, har investerat stor prestige i återuppbyggnaden av huvudstaden är Beirut fortfarande djupt märkt av kriget. Här och var saknas en byggnad. Många fasader är ännu fulla av kulhål. Då och då kör stridsvagnarna fortfarande förbi.

Det är omöjligt att diskutera den libanesiska filmen utan att diskutera inbördeskriget som pågick mellan 1975 och 1990. De flesta filmer handlar ännu idag, tjugo år efter krigsslutet, om kriget eller dess efterverkningar.

Men det fanns en tid innan inbördeskriget. 60-talet var Libanons glada år. Det starka bankväsendet gjorde Beirut till regionens ekonomiska centrum. Också filmindustrin växte. De välbesökta biograferna (bara i Hongkong gick man mer på bio än i Libanon) hade länge dominerats av egyptiska underhållningsfilmer. Efter revolutionen i Egypten 1952 bestämde sig Nasser för att nationalisera filmindustrin, vilket ledde till att regissörer och producenter som inte trivdes i det nya politiska klimatet slog sig ner i Libanon istället. För första gången byggdes riktiga filmstudior i et, och produktionstakten intensifierades. De flesta filmerna var visserligen dumma komedier på egyptisk dialekt, men på Beiruts nattklubbar festade Brigitte Bardot och Marlon Brando. Allt glittrade i Mellanösterns Paris.

Men som framgår i den solstänkta David Niventhrillern Agent K med pass till evigheten från 1966 var det mycket som rörde sig under ytan i Beirut. Agenter och spioner från världens alla hörn var verksamma i staden. Religiösa och politiska grupper började beväpna sig. När filmskurken kungör att en stor bomb snart kommer att smälla ekar repliken profetiskt.

I april 1975 smällde det. Tarantinoadepten Ziad Doueiris När Beirut brann från 1998, en av få inhemska filmer som någonsin lyckats attrahera en stor publik (76 000 biobesökare är en väldigt bra siffra för en libanesisk film), skildrar krigsutbrottet genom tonårskillen Tareks ögon. Filmens inledning präglas av ett idylliskt lugn. Tarek får visserligen en utskällning när han börjar sjunga den libanesiska nationalsången istället för Marseljäsen på en morgonsamling i skolan, men annars är dagarna fyllda av sol och skratt. Men så ser Tarek genom klassrumsfönstret hur kristna falangister öppnar eld mot en buss full av palestinier. 31 personer dog i bussmassakern den 13 april 1975 som var inbördeskrigets tändande gnista.

Tareks familj vägrar först inse händelsens allvar. De pratar vidare om utlandssemestrar under middagen, men när de ska köra Tarek till skolan dagen därpå blir de stoppade i en vägspärr. Från och med nu får bara kristna passera.

Det var början på splittringen av Beirut. Staden delades först och främst av ”den gröna linjen” som skilde det huvudsakligen muslimska väst från det huvudsakligen kristna öst. Men vägspärrarna fanns överallt. En mängd beväpnade miliser med olika religiös och politisk tillhörighet kontrollerade olika kvarter i staden. Alla libaneser hade sin religion stämplad i passet. Fastnade du i en vägspärr och tillhörde fel religiös grupp missade du i bästa fall ditt möte. I värsta fall avrättades du på plats.

Inbördeskriget pågick i 15 år. Centrala Beirut totalförstördes. Men trots att filmstudiorna stängde och filmkritikern Mohamad Soueid på grund av produktionens kommersialisering och partipolitisering 1985 slog fast att ”något som libanesisk film existerar inte, filmen själv är döende”, så producerades det en hel del film under krigsåren. De knappa resurserna gjorde att många konstnärligt ambitiösa filmare framför allt ägnade sig åt dokumentärer, men några orädda satsade också på att spela in fiktionsfilm under bomberna.

Borhan Alawiyehs finstämda Beirut, an encounter från 1981 speglar hur det var att leva i staden under brinnande krig. Trots många försök hinner filmen ta slut innan huvudpersonerna, en man från väst och en kvinna från öst, lyckas träffas. De ansträngda förhållandena påverkade också själva inspelningen – omständigheterna gjorde att de flesta scenerna spelades in helt utan omtagningar. Då och då säger skådespelarna fel replik.

Liknande problem mötte alla som spelade in film i Libanon under kriget. Nationens splittring gjorde också att distributionen av film försvårades. De biografer som inte bombades stod ofta tomma. Det var säkrare att titta på tv, och de kommersiella produktionsresurserna flyttades över till televisionen. En films produktion vilade ofta på en enda persons axlar. Och även om den libanesiska filmen har fått ett uppsving de senaste decennierna finns det fortfarande ingen riktig filmindustri i Libanon. Det finns inga filmstudior och inga filmproducenter. Det finns visserligen en filmavdelning på det libanesiska kulturdepartementet, men den sysslar bara med att producera glättiga reklamfilmer för turismmässor. Den enda offentliga aktören som bidrar med något av värde till filmproduktion är militären, som gärna lånar ut helikoptrar, stridsvagnar och sprängmedel gratis.

Innan en visning av Viscontis Våld och passion dricker jag espresso med Hania Mroue i den art house-typiskt retroinredda foajén på Metropolis, Libanons enda kvalitetsbiograf. Mroue är en av den libanesiska efterkrigsfilmens centralgestalter. Hon var drivande bakom etableringen av både den inflytelserika filmfestivalen Ayam Beirut Al Cinema’iya och kooperativet Beriut DC som stödjer lokala och regionala filmprojekt och uppmuntrar panarabiska samarbeten. Sedan 2006 är hon dessutom chef på Metropolis, som bör  de som en liten kvartersbiograf i västra Beirut men nu är en stor och nyrenoverad biograf med två dukar i stadsdelen Achrafiyeh. Foajén är full av folk.

– Innan kriget vimlade det av så kallade cinéclubs i Hamra. Nu kommer alla hit istället, säger Hania Mroue.

Hon ser positivt på de senaste årens utveckling av den libanesiska filmkulturen, men menar att mycket återstår att göra.

– Problemet i arabvärlden och särskilt i Libanon är att det inte finns några producenter. Bristen på producenter beror på att det inte finns några statliga stöd. Dessutom är den libanesiska marknaden liten och den stora egyptiska marknaden är helt stängd för libanesiska filmer. Den ekonomiska risken för en producent är gigantisk, om man inte har europeiska samproducenter. I stort sett alla libanesiska filmer som nått framgångar de senaste åren – framför allt Nadine Labakis Caramel, men också Danielle Arbids In the battlefields och Philippe Aractingis Under the bombs – är delvis finansierade från Paris. Gott så, men med europeiska pengar kommer europeiska krav. Filmerna ska helst vara på franska. Även filmskapare med kommersiella ambitioner måste anpassa sina filmer till den europeiska art house-marknaden snarare än den libanesiska publiken, och dessutom svara mot en västerländsk uppfattning om ett exotiskt Libanon. De flesta libaneser föredrar amerikanska filmer.

En förklaring till att den breda publiken föredrar Hollywood är att det inte är så lätt att få tag på libanesiska filmer. De internationella webbhandlarna saluför inte så mycket annat än krigsdokumentärer. I fildelningsnätverken finns en och annan klassiker, men det är långt från något digitalt överflöd. Innan jag åkte till Beirut för att göra det här reportaget tänkte jag att det skulle lösa sig på plats. Men på Virgin megastores filmavdelning hittar jag först ingenting. Tio hyllor amerikanska filmer, sex hyllor franska, fyra med konsertfilm. I ett undanskymt hörn i Libanons mest välsorterade filmbutik står ett drygt dussin libanesiska filmer. Det är allt.

Filmregissörer kan ibland själva ge mig en kopia, ibland hänvisar de till den lilla dvd-butiken Video Chico på Rue Sadat. Inte heller där skyltas så många libanesiska filmer, men om man frågar efter specifika titlar så finns de ibland under disken. När jag vill se Jocelyne Saabs kompilationsfilm Once upon a time, Beirut hänvisar hon mig till en journalist på tidningen Al Ahkbar som eventuellt har en dvd-kopia hemma. Efter två besök och flera koppar kaffe på Al Akhbars redaktion får jag till slut tag på filmen – utsökt charmig, visar det sig.

– Det är svårt med distributionen för libanesisk film, säger Hania Mroue. När det gäller dvd har vi samma problem som resten av arabvärlden: har man en stark titel som skulle kunna löna sig att distribuera på dvd, så dyker den oftast upp på piratmarknaden innan man hunnit börja planera utgåvan. Och när det gäller biografdistribution så är intresset hos distributörerna väldigt litet för libanesiska titlar. De börjar ändra sig lite, eftersom några libanesiska filmer faktiskt visat sig fungera. Men det är bara vi på Metropolis som visar libanesiska dokumentärer och independentfilmer.

I ett köpcentrum ett par kilometer från Metropolis ligger Sodecobiografen. För ett par veckor sedan visades Arn – tempelriddaren här. Nu hänger World invasion battle: Los Angeles-affischer överallt. De libanesiska mainstreambiograferna domineras inte längre av egyptisk film utan av samma Hollywoodfilmer som i Europa.

Utanför biografen träffar jag regissören Ghassan Salhab. Precis som Jocelyn Saab hör han till en äldre generation filmare med bakgrund i vänsterrörelsen. Han började göra film efter kriget. Hans första film Phantom Beirut från 1998 handlar om en man som fejkade sin död under kriget. När han sedan dyker upp i Beirut igen och vill ha tillbaka sin gamla identitet vägrar hans gamla vänner tro att det är han.

Phantom Beirut visas i New York just nu i ett retrospektiv över arabisk film, säger Ghassan Salhab. Den har blivit en kultfilm med åren. Ibland irriterar det mig att alla pratar om den, eftersom jag inte är död. Jag fortsätter göra filmer. Terra incognita visades i Cannes 2002. Jag har inte bara gjort Phantom Beirut.

Phantom Beirut gick upp samtidigt som När Beirut brann på libanesiska biografer. 1998 var året då den libanesiska filmen tog sina första steg efter kriget, och många hade åsikter om hur den borde vara.

– Då sa många att man skulle gå och se När Beirut brann och inte Phantom Beirut. Också vissa filmkritiker ställde filmerna mot varandra, och sa att min film var elitistisk och att den gav en dålig bild av Libanon. Jag svarade att Libanon måste vara ett fattigt land som inte kan välkomna två olika filmer på samma gång. Det är fortfarande så. Idag säger alla att filmer som Nadine Labakis Caramel, det är den rätta vägen. Jag tycker om Nadine, och har arbetat med henne som skådespelare, men Caramel är inte filmkonst. Den är godis. Precis som När Beirut brann är godis.

Samtidigt gläds Ghassan Salhab åt de kommersiella framgångarna som Caramel, musikalen Bosta och andra filmer lyckats nå.

– Det behövs en fungerande kommersiell filmindustri så att det finns något som jag kan befinna mig i utkanten av. Såna som jag ska inte vara i centrum. I utlandet sätter man mina filmer i samma godispåse som Caramel och Bosta, men de är ju helt annorlunda.

Varför tror du att det är så?
– Våra filmer är inte film för er européer. Ni ser på dem som en förlängning av nyheterna. Vi skulle kunna sitta här och diskutera mina filmer i ett filmiskt perspektiv, men vi pratar om kriget och om något som du kallar ”libanesisk film”. Jag känner mer släktskap med argentiska filmare. Det finns inte så många bra libanesiska filmer. Vi har inte haft någon Ozu, Imamura eller Bergman. Ingen Tarkovskij eller Ford. Några av oss kanske inte är så dåliga, men mer är det inte. Vi lär oss fortfarande hur man går.

 

När detta skrivs i mitten av april står Libanon efter månader av parlamentariskt kaos fortfarande utan en fungerande regering. Steget till en fungerande statsapparat tycks långt. Steget till en fungerande filmpolitik ännu längre.

Annons