Bloggar Jonas Holmberg Jonas Holmberg, 19 mars 2011

Trevligt att råkas, vad är din favoritfilm?

Utifrån Jim Emersons anekdot om en kvinna som under en nyårsfest berättade att The king’s speech var den bästa filmen hon sett, skriver Kristin Thompson roligt och intressant om det där som alla som tänker mycket på film säkert kan känna igen sig i: det frustrerande i när ”vanliga filmtittare” frågar om vilken som är... Read more »

Utifrån Jim Emersons anekdot om en kvinna som under en nyårsfest berättade att The king’s speech var den bästa filmen hon sett, skriver Kristin Thompson roligt och intressant om det där som alla som tänker mycket på film säkert kan känna igen sig i: det frustrerande i när ”vanliga filmtittare” frågar om vilken som är ens favoritfilm.

Thompson har rört sig ifrån att helt kort utnämna Jacques Tatis Playtime till sin favorit, eller att nominera några kandidater (i hennes fall Spelets regler, Ivan den förskräcklige, Sent om våren och Playtime), till att istället nämna någon storfilm som hon har gillat på den sista tiden (i hennes fall True grit och Toy story 3). På så sätt klarar hon sig igenom en situation som lätt blir pinsam för både henne och den ”vanliga filmtittaren” som antagligen aldrig bekantat sig med – eller ens har hört talas om – Renior eller Ozu, men antagligen har sett och kanske har något att säga om True grit.

Precis som Thompson får jag jätteofta denna fråga (oftast på barer och fester, ifall jag svarar ”filmkritiker” på den där ”jaha, vad sysslar du med då”-frågan som i Stockholm regelmässigt avlöser varje bekantsskaps initiala avhandling om ens status på bostadsmarknaden). Precis som hon tycker jag det ofta är en väldigt jobbig situation.

Dels av samma skäl som Thompson anger: frågan är i regel en konversationsdödare. Men också, måste jag ju erkänna, av fåfänga. ”En enda film kan såklart inte representera hela min mångsidiga och utsökta filmsmaks alla nyanser!”, tänker jag och börjar svamla något korkat om att det inte är så lätt att välja.

Om jag säger Persona eller Hiroshima, min älskade så framstår jag som en gymnasist som just börjat låna dvd:er på folkbiblioteket. Om jag säger Paraplyerna i Cherbourg som en hopplös tönt. Om jag säger Dolt hot som en insnöad filmvetare, och om jag säger Je, tu, il, elle som en snobbig elitist och dessutom kommer den jag pratar med inte uppfatta vad jag sa. Eller Poetens blod… ja, ni hör ju själva hur det skulle låta.

Från och med nu ska jag därför ta efter Thompsons strategi och säga: ”Jo, på den senaste tiden har jag uppskattat Black swan och Svinalängorna.”

Vad brukar ni svara på den frågan?

Annons