Delade åsikter om Steven Spielbergs och Peter Jacksons försök att förflytta Tintin till dataåldern utan att förlora charmen från de gamla albumen. ”Av Enhörningens hemlighet har det blivit ett hetsigt popcornäventyr i 3D, späckat med tv-spelsliknande jakter. Var och varannan minut får publiken åka rutschkana till ett bombastiskt soundtrack”, skriver Sydsvenskans Mattias Oscarsson besviket. ”Motion capture har kommit långt sedan en animerad Tom Hanks ofrivilligt skrämde barnen i Polarexpressen (2004), men här hamnar vi ofta i det som robotforskare kallar ”the uncanny valley” (”den kusliga dalen”), en teori som stipulerar att vi gärna tar stiliserade figurer till våra hjärtan, men reagerar med avsky när något är nästan, nästan människolikt.”
DN:s Helena Lindblad är mer positiv men inne på spår.”När man ser filmens Tintin går dessvärre ett stort stycke magi direkt förlorad för mig. Han liknar sannerligen inte serieversionen särskilt mycket med sin tillgjorda näsa, blanka min och larviga frisyr, som en 2010-talsman på fyrtiotalsmaskerad.” Hon skriver vidare: ”Det man vinner i rumslighet, djup och textur med den nya tekniken förlorar man när det gäller fantasi och illusion. I vissa fall, som när det gäller just näsorna, blir det riktigt klumpigt och fult när det gäller proportionerna.”
Jan Söderqvist i SvD hyllar däremot filmen. ”Spielbergs film är framför allt sensationellt och multidimensionellt snygg, en smått hänförande uppvisning i vad digital teknologi – i det här fallet främst så kallad motion-capture (som landar någonstans mitt emellan animation och vanlig film) och 3D – kan prestera i förfarna händer. Att se den är som att checka in ögonen på spa, man skämmer bort dem med energigivande stimulans.” Söderqvist fortsätter med att berömma hantverket i övrigt och att Spielberg ”genomgående [lyckas] hitta ett oskuldsfullt pojkbokstonfall utan att för den skull bli mjäkig”.
