I Psycho chockade Hitchcock publiken genom att halvvägs in i filmen byta huvudperson. Den iranske veteranen Abbas Kiarostami gör om bedriften i sin första utlandsproducerade film, men i Copie conforme är avlägsnandet snarare existentiellt än våldsamt.
En amerikansk expert på konsthistoriska kopior träffar en fransk konsthandlare på sin marknadsföringsturné i Toscana. Under ett kafébesök halvvägs in i filmen misstar baristan de två gästerna för ett gift par. De spelar med i hennes villfarelse och tackar för sig. Det är ett vardagligt hyss, men väl ute på gatan fortsätter de låtsas att de är gifta. De går till ett torg, till en restaurang, och fortsätter låtsas. Faktum är att de låtsas vara gifta i resten av filmen.
De ursprungliga karaktärerna fasas ut, och nya tar över. När väl rollspelet har börjat berörs det inte med ett ord.
Precis som konstvetarens bok handlar filmens rollspel om kopians egenskaper. När vi blir känslomässigt påverkade av Davidsstatyn i Florens (en kopia) eller av en relation som bara är på låtsas, är det inte äkta känslor? När Juliette Binoche gråtandes skäller ut William Shimmel för att han – på deras äktenskaps femtonårsdag – inte märkt att hon målat läpparna röda under toalettbesöket, blir hennes tårar falska av faktumet att de aldrig har varit gifta?
