Igår var det förhandsvisning av dokulegenden Errol Morris nya film Standard Operating Procedure på Filmhuset. Filmen kretsar kring de utläckta fotografierna från Abu Ghraib-fängelset. Alla har såklart sett bilderna. De som är så avskyvärda att man bara klickar kryss eller bläddrar vidare för att slippa se. De amerikanska soldaterna klär av de irakiska internerna, staplar dem nakna i pyramider och när en av soldaterna fyller år tvingas fångarna att onanera nakna i korridoren. Att titta på är födelsedagspresenten. Arga hundar biter i nakna människokroppar och det är bara så avskyvärt. Soldaterna ser glada ut på alla bilder, på de flesta gör de tummen upp. Som alla andra hade jag sett bilderna förut, men det blir annorlunda i biografen, när man inte kan stänga ner fliken eller bläddra vidare. Det går inte att slita blicken från förnedring med tummen upp-leenden intill. 80 procent av internerna i Abu Ghraib var helt oskyldiga.

För att skapa sammanhang kring fotografierna har Errol Morris intervjuat de närvarande soldaterna, och gjort iscensatta dramatiseringar i förhöjd Efterlyst-stil. Efter visningen samtalade Roger Wilson med Ulrika Kärnborg om filmen (Åsa Linderborg skulle också ha varit där, men fastnade i ett flygplanslimbo över Arlanda). Båda var lite skeptiska. Ulrika Kärnborg verkade över huvud taget vara kritisk till bilders förmåga att kommunicera. Dels tyckte hon att den medföljande boken ger en bättre bild av händelserna, dels att det var stötande att militärerna fick sista ordet i intervjuerna, och att det innebar att filmen inte tydligt visade om det var mest synd om torterarna eller tortyroffren. Och Roger Wilson påpekade att på filmens premiär på filmfestivalen i Berlin hade halva publiken klappat händer, men den andra halvan av publiken hade buat, för att filmen ansågs försvara, eller i alla fall relativisera, övergreppen.

I filmen parallellklipps alltså de amerikanska militärernas förklaringar av sitt agerande med fotografierna från mardrömsscenerna. För mig är det ganska uppenbart att bilderna, vars genomborrande kyla ju skakat en hel värld,  är ett kraftfullare argument än soldaternas efterhandsförklaringar. Trots att de förra är bilder och de senare ord. Skepticismen mot det visuella drogs till sin spets när Ulrika Kärnborg  sammanfattade sin ståndpunkt om hur man bäst förstår Abu Ghraib-övergreppen: ”Det är bättre att läsa boken. Där finns det inte en enda bild.”