Nycanders turné verkar aldrig ta slut. Visningarna säljer slut och nya tillkommer. Det är något i tiden, konstaterar Nycander när vi kommit till rätta vid ett litet bord på hennes hotellrum där hon bor under ett stopp i Malmö. ”Mottagandet är helt annorlunda nu jämfört med förra filmen.” Hon refererar till dokumentären Nunnan från 2007, som knappt gick på bio. I föregångaren fick vi träffa nittonåriga Marta på väg in i karmelitkloster, strängast av alla klosterordnar. Väl inflyttad får man aldrig lämna klostergården. Dagarna består av arbete och bön. Efter lunch och middag finns det inplanerad tid för rekreation och samtal. Annars är det knäpptyst. I år kom uppföljaren. Marta är nu 47 år men sitter bakom samma galler i klostret i Glumslöv. Hemma har nästan alla syskonen flyttat ut och föräldrarna har så många barnbarn att de inte riktigt kan hålla räkningen. Efter den första filmen var det många som hörde av sig till Nycander och undrade hur allt hade gått för Marta. Trots det är hon förvånad över mottagandet.
– Jag tänkte att det skulle komma några äldre kvinnor och lite katoliker. Men intresset för den nya filmen är stort och det är fullt av unga tjejer i publiken. Jag tror att vi har ett behov av det existentiella samtalet. Det finns väldigt lite utrymme för det i ett samhälle där allt går så fort och hela tiden handlar om jaget. Det finns ett helt annat behov av att konfrontera de här frågorna idag.
Kanske finns det en längtan efter det magiska och oförklarliga i samhället som hela tiden ska sätta ord på allting?
– Jag reste mycket i Sydamerika som ung fotograf. Där var nästan alla troende. När jag sa att jag inte trodde på gud, såg de på mig som förtappad, att man i grunden var en ganska suspekt person. Där var varannan mening nästan ”om gud vill, ske som gud vill.” De hade en väldig tillit till sin tro och jag tror att det finns något väldigt skönt i att allting inte styrs av eller är upp till en själv hela tiden.
När jag hör detta kan jag inte låta bli att tänka på manifestationstrenderna på sociala medier, där positivt tänkande har blivit ett medel för att ta sig dit man vill. En form av trendig spiritualitet som slagit över i kontrollbehov, när till och med dina tankar påverkar ditt öde. Resultatet känns som motsatsen till den tillit som Nycander beskriver.
– Vår tid handlar mycket om att göra val och ta konsekvenserna. Man ska göra vad som är bäst för sig själv och sin karriär. Det viktigaste är hela tiden det egna välbefinnandet och att man satsar på sig själv.
Martas liv går i stället helt ut på att offra sig. Hur hon lever och de val hon gör är alla grundade i tron på att de gör skillnad för andra människor. Men när jag ser filmen kan jag inte låta bli att tänka på hur hennes val påverkar människorna runt henne. De tvingas också offra något, nämligen sin Marta. För lillebror Emanuel är det svårt att förstå när hon försvinner. Föräldrarna samtalar med honom om vikten av offer och att sätta sina egna behov åt sidan. Marta och Nycander har haft regelbunden brevkontakt genom alla år och setts flera gånger. När hon berättar att de träffades igår känns det som om jag har sett ett spöke. Det är nästan svårt att föreställa sig att Marta som blivit en så tydlig huvudperson på vita duken, med en särskild skärpa och utstrålning som väcker sympati, faktiskt lever och finns på riktigt.
– När jag fick höra om Marta första gången hade jag ingen aning om att det fanns såna här kloster och ännu mindre att de fanns i Sverige. Jag jobbade på ett ungdomsprogram och fick chansen att träffa henne precis innan hon skulle gå in. Det var svindlande för mig. Hur ska det gå till, hur förbereder man sig och hur klarar man av det? Jag har ju gjort båda de här filmerna för att försöka förstå.
Hur gör du det?
– Jag ställer frågor, både i speakern och till henne. Mystiken kan man inte förklara men man kan undersöka den och gå runt den. Det är allt man kan. En del gör dokumentärer där de skriver ett helt manus och följer det. Jag gör tvärtom, jag springer på alla bollar och gör berättelsen efteråt, i klipprummet. I den där utforskningen finns det absolut saker man inte använder, men jag har aldrig upplevt att jag gjort någonting i onödan. Allt har gett mig en större förståelse, som kanske gjort att jag ställt andra frågor eller valt andra ingångar.
Jag frågar Nycander om tidsperspektivet. Det är ett återkommande grepp i hennes filmer, att återvända till personerna hon skildrat efter många år. I Kärlek och fiskpinnar följer vi en småbarnsfamilj och i Kärlek och skilsmässa har barnen blivit tonåringar och föräldrarna – ja, skiljt sig.
– Jag älskar att dra ihop tiden på det här sättet. Det är som när man träffar en gammal kompis på stan. Man frågar vad gör du nu, hur mår du nu, vad har hänt sen sist. Jag har en otrolig fascination för de val vi gör i livet och vilka konsekvenser de får.
Vilka utmaningar finns det i ett sånt grepp?
– De blir otroligt mycket material och är väldigt tidskrävande. Hundratals timmar ska bli en och en halv. Men det är en otrolig rikedom att ha det här gamla materialet och att få filma människor över så lång tid. Det finns material från när Marta bara är 15 och leker med sina syskon. Idag är hon 47. Det är hisnande att se de bilderna bredvid varandra. Den här otroligt barnkära tonåringen.
I Nunnan – 25 år i kloster följer Nycander upp alla syskon som är med i den första filmen. I dag lever de helt olika liv. Martas storebror som var rökande poet i Paris sist man såg honom, har hittat tillbaka till tron och startat bed and breakfast. Marta säger själv att hennes största bönhörelse var att han hittade sin fru och vägen tillbaka till tron. Uppenbart är att Martas familj är väldigt närvarande i hennes liv, trots att de bara har sju besöksdagar om året i klostret.
– Syskonen har en viktig roll i filmen, de funderar över Martas val och har olika syn på det. Allt från att de själva funderar på klosterlivet, till att det är det sista de skulle kunna tänka sig. För Helena och Emanuel, de syskon som stod Marta närmast, var det väldigt smärtsamt när hon gick in i klostret.
Att vara ung handlar mycket om att vela. Jag började jobba som bibliotekarie förra veckan och nu kan jag inte tänka mig att göra något annat. Veckan innan det hade jag en annan livsplan. Var du också så här hattig som ung eller känner du igen dig i Martas starka övertygelse?
– Jag relaterar till Marta. Det är många konstnärer som känner igen sig i det. Idén om att totalt ge sig hän till någonting. Att liksom kliva ur den vanliga världen och försvinna in i något annat. Det finns en lockelse i det.
Hur skapar man framåtrörelse i en film om en person som är fast på en plats och är väldigt nöjd med att vara det?
– Konflikten ligger framför allt i speakern. Det är i mitt möte med henne som konflikten uppstår. Drivkraften är att jag försöker förstå. Det här är inte en film med någon klassisk dramaturgi, alltså där hon funderar länge, försöker fatta ett svårt beslut, ångrar sig etcetera. Konflikten ligger istället i mig och betraktaren. Frågor som om det är rimligt, är det möjligt, vilket pris betalar hon och hennes familj? För Marta tvivlar inte.
Greppet med speakern blir också nödvändigt för utan den hade stora delar av historien inte gått att berätta. Nycander har väldigt begränsad tillgång till Marta och får bara filma henne i besöksrummet bakom gallret.
– Det finns en otrolig begränsning att göra en film om en person som man bara får träffa i ett rum bakom besöksgaller och väldigt sällan. Hade jag fått filma livet i klostret och hänga där i flera månader så hade det blivit en helt annan film. Jag vet inte om det hade blivit lika intressant att se nunnorna i deras vardag. Kanske hade det blivit det. Men det hade blivit en helt annan film.
I slutändan handlar det om att göra begränsningar till tillgångar, konstaterar vi. Nycander lyckas genom de märkliga omständigheterna hitta filmens form – med speakerröst och ett stort fokus på familjen.
Blir det någon mer film om Marta?
– Nu fyller jag 65. Ska jag vänta 25 år till på att göra nästa film så är jag 90 år gammal. Så jag vet inte. Jag hade nog inte tänkt det.
Har du själv försökt bli religiös?
– Jag kommer från en ateistisk familj och hade känslan som liten att de som trodde på gud var lurade. Idag kan jag kalla mig andlig, men jag kan inte känna att jag är religiös. Det är ett för stort glapp. Jag har gått i kyrkan under en period i mitt liv. Då gick jag dit själv och pratade inte med någon. Trots det kunde jag uppleva en gemenskap när jag satt där tyst med massa människor jag inte kände. Jag kan känna att de som är djupt troende har något jag inte har, att livet på sätt och vis är lättare för dem. De slipper kanske en del av den existentiella ensamheten som vi andra bär på och kämpar med.
Nunnan (2007) och Nunnan – 25 år i kloster (2025) finns att streama på TriArt play.
Intervjun publicerades ursprungligen i FLM NR. 72-73, december 2025.
