1967 utspelar sig följande dramatiska scener på Bulltofta flygplats utanför Malmö. Ett SAS-plan har just sprängts i luften av två kapare, Lisa Jonsson och Lasse Karlström, representanter för SBO: Småländska befrielseorganisationen. Lisa Jonsson är sedan tidigare en välbekant småländsk frihetskämpe, eller terrorist som hon även kallas, guerillatränad i Algeriet med palestinier, kubaner och tupamaros. Skakiga svartvita nyhetsbilder visar henne agitera inför den skärrade folkhopen i flygterminalen. “Vi har kapat det här planet för att visa världen, och er, att vi smålänningar faktiskt finns”, proklamerar hon lidelsefullt. “I nitton år har vi varit ett hemlöst folk, tvingade att leva i flyktingläger. Ända sedan 1948 då virdarna stal stora delar av vårt land, och nu har de också ockuperat Västsmåland, ja de har stulit hela Småland från oss sen förra månadens veckokrig.”
Dessa händelser är givetvis fiktiva och hämtade ur Sveriges Televisions fyra avsnitt långa miniserie Det finns inga smålänningar (Stellan Olsson, 1981) som i dag finns att se på SVT Öppet Arkiv. Serien är ett slags omfattande tankeexperiment där Israel/Palestina-konflikten förflyttats till en svensk kontext. Titeln på programmet är en referens till den israeliska premiärministern Golda Meirs ökända uttalande “There was no such thing as Palestinians”, yttrat under en intervju med brittiska The Sunday Times 1969. Kortfattad sammanfattning: enligt en FN-resolution tvingas smålänningarna 1948 under dramatiska former lämna sina hem för att ge plats åt den etniska gruppen “virdar” som anses ha historisk rätt till landet. Småland byter namn till Värend. Seriens syfte var enligt dess upphovspersoner “att med utgångspunkt i Mellersta Östern-konfliktens yttre händelser söka skildra de palestinska flyktingarnas öden, inte ur ett storpolitiskt perspektiv, utan ur ett mänskligt.” Två av manusförfattarna, journalisterna Ingela Bendt och Jim Downing, hade gedigen inblick i de palestinska flyktingarnas livssituation, de hade spenderat fem månader i flyktinglägren i Libanon, bland annat i Ar-Rashidiyah där de fick genomleva Israeliska bombanfall. Baserat på detta skrev de reportageboken, Vi ska tillbaka till vår jord, palestinska lägerkvinnor i Libanon (Prisma, 1980).
1981, när serien kom ut, var det få som fortfarande förnekade existensen av ett palestinskt folk. Sveriges Televisions rapportering om konflikten hade, vilket vi kan följa över tid i Göran Hugo Olssons omfattande kompilationsfilm Israel Palestina på svensk tv 1958-1989 (2024), skiftat tonläge i och med sextiotalets livfulla protest- och solidaritetsrörelser där kritiken mot imperialism och kolonialism var central. Som Göran Hugo själv sammanfattar saken i introduktionen till det fjärde avsnittet i den tv-sända serieversionen av dokumentären: “Efter sexdagarskriget 1967 kommer rapporteringen från Israel delvis att se annorlunda ut. Vad som tidigare beskrevs som ’det lilla hotade landet’ har i kriget överlägset krossat sina fiender och blivit en ockupationsmakt. Begreppet palestinier börjar användas, och för första gången pratas det om palestinafrågan.” Även om den mediala framställningen hade kommit att nyanseras över tid så var frågan fortfarande under åttiotalet högst polariserad vilket reaktionerna på Det finns inga smålänningar vittnar om. 175 tidningsartiklar om serien publicerades innan det första avsnittet ens hade sänts. Expressens utrikeschef kallade serien “PLO-propagandistisk”, Svenska Dagbladets TV-recensent kallade den “dyr, tafflig och antisemitisk”, efter att ha tagit del av ett åtta minuters smakprov under en presskonferens. Anmälningarna till radionämnden nådde sedan rekordnivåer, närmare trehundra, och samtliga upphovspersoner mordhotades.
Dåvarande tv-chefen Sam Nilsson deltog i ett specialavsnitt av diskussionsprogrammet Pejling, med rubriken Finns Golanbergen i Småland? som sändes efter premiäravsnittet den tredje september 1981. “Det är en partsinlaga, det har vi aldrig gjort någon hemlighet av”, förklarar Nilsson, “det här är i huvudsak de palestinska synpunkterna, men de har varit underrepresenterade tidigare.”
Uppståndelsen måste trots allt betraktas som en framgång för upphovspersonernas syfte att väcka uppmärksamhet och samtal om flyktingarnas eländiga situation. I anknytning till programmets sändningstider inrättade SVT en telefonväxel där tittarna kunde ringa in och ventilera sina åsikter om programmet. I ett inslag ur nyhetsprogrammet Aktuellt (81/03/09) får vi se manusförfattaren och produktionsledaren Örjan Öberg själv agera växeltelefonist. Med pipa i munnen och ett beundransvärt lugn bemöter han tittarstormen. Han poängterar att programmet hade kunnat handla om vilken folkgrupp som helst av de 17 miljoner människor som för tillfället var på flykt runtom i världen, men att “vi har valt mellersta östern för att det har samma geografiska storlek: Israel är lika stort som Småland, Östergötland är lika stort som Libanon.” Men många kritiker pekade också på vad de ansåg som opassande i att tv hade anställt Ingela Bendt och Jim Downing som manusförfattare för en serie om Palestina, med tanke på deras långvariga engagemang i organisationen Palestinagrupperna, som betraktar PLO som det palestinska folkets officiella representant.
“Jävla nazistsvin”, står det i ett av de hotbrev som riktades mot TV1, “stoppa sändningarna av ’Det finns inga smålänningar’, annars ska ni sprängas i luften!” Under bombhot och med omfattande polisbevakning arrangerades i samband med seriens sista avsnitt ett mer ambitiöst debattprogram, som var 90 minuter långt och rubricerades Finns det smålänningar? (även detta går att se på Öppet Arkiv). Programmet är av klassiskt studioformat och en rad namnkunniga experter, politiker och utrikeskorrespondenter närvarar. Dessutom finns två läktargrupper som representerar folket och deras olika intressen. Den ena läktaren befolkas av “företrädare för solidaritetsgrupper för Israel”, på den andra sitter “solidaritetsrörelser för palestiniernas sak”. Eller som Göteborgs-Tidningen kallade dem: “25 sionister och 25 palestinier”. Debatten belyser från olika tänkbara synvinklar grundkonflikten, snarare än själva tv-serien. På många sätt påminner samtalet och dess inbyggda låsningar mycket om hur sådana samtal fortfarande låter. En annan del av tv-debatten handlar om SVT:s egen medierapportering av konflikten. Det finns inga smålänningar innehåller utöver sin centrala familjekrönika om flyktingfamiljen Jonsson också en ramhandling som utspelar sig på nutidens SVT år 1981, där redaktionen för omvärldsprogrammet “Världen och Du” försöker producera ett minnesprogram om Värend/Smålands-konflikten. Programmets producent, spelad av Birgitta Sandstedt, åker på mothugg när hon försöker föra in för mycket av det småländska perspektivet. Vid ett tillfälle kallas till och med självaste tv-chefen in för att läxa upp henne. Dessa metainslag var för tiden ett relativt obekant grepp för tv-tittarna. Det finns inga smålänningar sammanblandar utöver geografiska kontexter även tv-dramats etablerade formspråk med en estetik hämtad från den samtida nyhetsrapporteringen.
Tidningsrubrikerna från tiden då serien sändes handlar omväxlande om dess kontroversiella innehåll och detta nya berättartekniska grepp. Manusförfattarna Ingela Bendt, Jim Downing, Örjan Öberg och Christian Stannow var samtliga journalister eller samhällsreportrar. I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver dessa fyra: ”Vi är enligt avtalet med staten förbundna att stimulera till debatt och göra program omväxlande till karaktär och innehåll. Vi väljer vårt mediums form: en tv-följetång med kontroversiellt innehåll.”
Med tanke på seriens djärva stilistiska val var dess regissör Stellan Olsson förvånansvärt osynlig i den omgärdande debatten, i synnerhet med tanke på dennes dåvarande auteurstatus. Av 455 träffar på en sökning på Det finns inga smålänningar i Kungliga Bibliotekets:s arkiv, hittar jag bara en artikel där denne ens uttalar sig om serien. I en intervju i Aftonbladet den fjärde september 1981 möts vi av en skäggig man som vandrar barfota längs en sandstrand, intill brödtexten “Svenska folket vet knappt vem Stellan Olsson är, ändå har nästan alla sett hans filmer och tv-serier.” Han målas i reportaget upp som borgarnas skräck, samt “Sveriges ende etablerade film- och tv-regissör som är uttalat revolutionär socialist.” Bara fem år tidigare hade Olsson rönt rejäla framgångar med den finstämda svartvita jazzfilmen Sven Klangs kvintett (1976) som sågs av tvåhundrasjuttiotusen svenskar på bio. Hans filmografi utforskar återkommande gånger en friktionsyta mellan det fiktiva och det dokumentära, som i debuten Oss emellan (1969) där Per och Bärbel Oscarsson medverkar tillsammans med sina tre barn Maria, Boman och Lina, i en blandning av oroväckande närgångna vardagssituationer och mer konstruerade dramascener.
Den efterföljande Deadline (1971) är någonting helt annat – en katastroffilm där ett flygplan med bakteriologiska stridsmedel kraschlandar på Kullahalvön och utlöser en epidemi med dödlig utgång. Scenariot och tillvägagångssättet var som hämtat från någon av britten Peter Watkins filmer, exempelvis den stilbildande mockumentären The war game (1966) där Kent i England utsätts för en förödande kärnvapenattack. Watkins sätt att utnyttja dokumentärfilmens estetik för att gestalta fiktiva (men högst tänkbara) scenarion fick stort inflytande, inte minst bland vänsterorienterade filmskapare i Sverige. Han lämnade under det sena sextiotalet Storbritannien, där han fått det allt svårare att verka på grund av BBC:s censur, och tillbringade sedermera stora delar av sin karriär i Skandinavien och just Sverige. Hans första svenska produktion var pseudodokumentären Gladiatorerna (1969), inspelad i Kårsta tegelbruk och Mälsåker slott utanför Stockholm, en film som utforskar ett tänkbart framtidsscenario där krig ersatts av teknokratiska gladiatorspel. Under de kommande åren blev Watkins en alltmer högljudd kritiker av mediernas strömlinjeformade representation av verkligheten, något han kallade för “monoform”, en audiovisuell monokultur. Att Stellan Olssons Det finns inga smålänningar ser ut som den gör, och det faktum att Watkins under åttiotalet residerade i Sverige, är gissningsvis inget sammanträffande.
På en punkt skiljer sig dock Det finns inga smålänningar från Watkins filmskapande, och det är sättet på vilken den förflyttar en kontext från en del av världen till en annan. Watkins filmografi förhåller sig som regel rigoröst till historiska fakta, filmerna är ofta lajvliknande rekonstruktioner iklädda monoformens, eller tv-reportagets, estetiska attribut. Watkins fiktiva tv-kameror riktas mot människor och företeelser som brukar rationaliseras bort i beskrivningen av historiska skeenden, då de riskerar komplicera de mer handgripliga narrativen. Det finns inga smålänningar har en närmast motsatt strategi: att inkorporera svårhanterliga storpolitiska rörelser i ett simpelt tv-pekoral med populära skådespelare som Hans Mosesson, Kim Anderzon, Suzanne Reuter och Marian Gräns. Detta är varken första eller sista gången filmskapare drar slutsatsen att geografisk närhet och etnisk representation skulle vara någon form av genväg till publikens sympatier. Ingmar Bergman nosade på sådana scenarion flera gånger, dels i den tidiga spionfilmen Sånt händer inte här (1950), men ännu mer explicit i krigsfilmen Skammen från märkesåret 1968 där Max von Sydow och Liv Ullmann spelade flyktingar. Regissören skriver själv om denna film i boken Bilder (1990): ”Det hade länge föresvävat mig att försöka fokusera det ’lilla’ kriget. Utkantskriget där förvirringen är total och ingen egentligen vet någonting.”
Denna subgenre till krigsfilmen, som Bergman med flera ägnat sig åt, fokuserar ofta på de mänskliga aspekterna av krigets vansinne, i ett försök att sudda ut de linjer som makthavare dragit mellan “oss” och “de andra”. I anslutning till “flyktingkrisen” 2015 släpptes en rad sådana titlar, exempelvis Det vita folket (Lisa Aschan, 2015), Jimmie (Jesper Ganslandt, 2018) eller Crazy Pictures Den blomstertid (Victor Danell, 2018). Avsikten med filmerna är i grunden pacifistisk och välmenande, samtidigt finns det någonting djupt störande i antagandet att “svenskar” känner mer empati för människor som är svensktalande, ljushyade eller bådadera. I förläggandet av krigssituationen till vår yttersta närmiljö förringas den världsordning och maktkoncentration som utgör bakgrunden till våra moderna konflikter. I Det finns inga smålänningar specificeras ingenting av den religiösa eller den etniska motsättningen mellan smålänningar och virdar och konflikten förblir ytterst diffus.
På sätt och vis kan man se hur det är just luckorna i produktionens framställning som gör att frågor om representation och tolkningsföreträde börjar debatteras så flitigt i massmedia. I ett tv-drama som Det finns inga smålänningar är det lättare för åskådaren att identifiera programmakarnas avsikter, i jämförelse med nyhetsreportage där användaren kan gömma sig bakom formatets sanningsanspråk. Serien understryker att allt tv-innehåll, oavsett formspråk, oundvikligen har en avsändare och ett syfte. Tv-redaktionens val att gestalta Lisa Jonsson som antingen “terrorist” eller “frihetskämpe” styr onekligen mottagarens läsning. I debattprogrammet Finns det smålänningar? menar utrikeskorrespondenten Ulf Nilsson att världsläget blivit alltför komplext för mottagarna, och att det är journalisternas jobb att bryta ner detta till en hanterbar nivå: ”att titta på en debatt av det här slaget, sönderryckt, sönderstyckad, massor av konstiga ord, konstiga geografiska bestämningar – det är oerhört svårt och kräver en oerhörd koncentration. Jag tror att många av synpunkterna inte går fram och att slutresultatet är förvirring.”
Men hur hindrar man då som journalist att ens generaliseringar spelar med i den ena partens propagandamaskineri? När man ser tv-serien Det finns inga smålänningar och debattprogrammen blir det tydligt att de små, till synes obetydliga observationerna, ofta är viktigare för identifikationen än den helhetsbild de sedan infogas i. FN-soldaten Anders Berglund från Piteå, som tjänstgjort i Palestina, ringer till telefonslussen och berättar om en scen i serien som gripit honom speciellt mycket: “Det är en sekvens jag känner igen på pricken från verkligheten, när flickan står vid stängslet inne i flyktinglägret. Och så tittar hon bort över sädesfältet och säger: så nära men ändå så långt bort.”
Ett argument som återkommer i kritiken av Det finns inga smålänningar, oavsett om den kommer från höger- eller vänsterhåll, är att seriens budget, sex miljoner kronor, skulle vara ett slöseri med skattepengar (motsvarande circa 22 400 000 i dagens penningvärde vilket är intressant att jämföra med Tillväxtverkets rekommendation att en tv-serie idag bör ligga på circa 10 miljoner per avsnitt för att ha ett kvalitativt produktionsvärde). En jämförelse av Ingvar Hedlund i Expressen får särskilt fotfäste: att en minut av serien kostat skattebetalarna lika mycket som ett avsnitt av Hulken. “Vad väljer du? 60 Hulkar eller en smålänning?”, lyder hans artikelrubrik. Sett genom en backspegel framstår detta förstås absurt: att detta program som så fullkomligt dominerat mediedebatten under 1981 skulle vara mindre värt än en importerad amerikansk underhållningsserie. År 2026 framstår Det finns inga smålänningar som ett destillat av samhällsklimatet 1981.
Produktionen, men också mycket av kringdebatten, vore fullkomligt otänkbart i dag. I slutet av debattprogrammet Finns det smålänningar? tar manusförfattaren Örjan Öberg upp den återkommande fixeringen vid just produktionskostnaden: “Serien har kostat sex miljoner kronor, det betyder att ni där hemma betalat två kronor per skalle för den här serien, för det har ni fått fyra timmar med repriser och debatter, det vill säga 13 timmar. Vad kostar då en dagstidning och hur lång tid tar det att läsa Expressen?”
SVT kan möjligen dra denna lärdom av debaclet: utan “partsinlagor”, med endast Hulken-liknande tv-innehåll, riskerar vi att hamna i den monoform som Peter Watkins varnade för, där gränserna mellan ideologi och estetik suddas ut och imperialism och kapitalism framstår som totalt opolitiska.
Fotnot: Både serien Det finns inga smålänningar och det avslutande debattprogrammet finns att se på SVT:s strömningstjänst Öppet Arkiv.
Texten publicerades ursprungligen i FLM NR. 74, mars 2026
