I Confessions of a swedish man hoppar regissören Hampus Linder rakt ner i kaninhålet som kallas manosfären och hamnar på ett antifeministiskt danskt bootcamp. På lägret dansar barbröstade män dansar runt en lägereld, vaggas ihopbundna med rep och samtalar i grupp om frånvarande fäder, allt i hopp om att väcka den falnande manligheten till liv. Om anledningen till att maskulinitetens flagga vajar på halv stång beror på feminismens frammarsch, upplösandet av kärnfamiljen eller en allmän avmaskulinisering av samhället tvistar de lärde. Med förgrundsgestalter som Andrew Tate, Jordan Peterson, Joe Rogan och den bortgångne Charlie Kirk har mansaktivismen letat sig ut från internets skrymslen och nått en bredare massa. Under paraplybegreppet manosfären samlas män som har tröttnat på feminismen och vill återupprätta mannen som en hjälte för att få ett slut på kvinnors dominans.
Startskottet till dokumentärfilmen kom när Linder filmade den tidigare partiledaren för Feministiskt initiativ, Gudrun Schyman. I Gudrun – konsten att vara människa (2018) följde han Schymans arbete med att mobilisera väljare inför det stundande riksdagsvalet 2018. Inspelningen av dokumentärfilmen skedde precis innan metoo-rörelsen skickade svallvågor världen över.
– Det är främst kvinnor i den feministiska rörelsen som formulerar olika problem som alla pekar på patriarkatet och män som grupp. Efter metoo hade man önskat att männen skulle ta vid och fundera på vad gör vi med det här strukturella problemet? Det blev fröet till den här filmen.
Det som var tänkt som ett wallraffande i mansvärlden utvecklades till en inre resa för Hampus Linder själv.
– Jag sa till fotografen att filma på ett sätt som gjorde det möjligt att klippa bort mig för jag ville inte vara huvudkaraktären. När jag väl var där fick jag många av mina fördomar bekräftade – men jag blev också berörd av de möten jag hade. Jag mötte medmänniskor och kunde känna igen mig i svårigheten att uttrycka känslor och att be om hjälp.
Några veckor före premiären av Confessions of a swedish man möter jag Hampus Linder på FLM:s kontor för att ta reda på om han svalt manosfärens röda piller eller ej.
Jag läste i en intervju att du vanligtvis arbetar genom att vara en fluga på väggen. Hur var det att arbeta som regissör och samtidigt stå framför kameran?
– Det var skitjobbigt! Det är mycket tryggare bakom kameran. Vi har verkligen letat med förstoringsglas i materialet efter tillfällen där jag inte har full kontroll. Att tänka på det praktiska och samtidigt vara närvarande och försöka glömma kameran blev något av ett dilemma. Det här är dock min åttonde eller nionde film, så det kändes inte mer än rätt att utsätta mig själv för det jag brukar utsätta andra för. Det är såklart inte riktigt samma sak för jag har ju the final cut, men jag har låtit klipparen [Wibecke Rønseth] teckna min emotionella resa. Det har hänt mycket med mig under de år som jag har arbetat med filmen. Idag har jag landat i slutsatser som jag inte alls hade 2019 när projektet började. Men för filmens skull är det nog bäst om jag får vara lite dummare i början eller, rättare sagt, så som jag faktiskt var då.
Förändrades din metod på något annat sätt under arbetets gång?
– Jag har aldrig tidigare gjort en film med voice over, eller med berättarröst som Mia Engberg tycker att jag ska säga. Jag tänkte ”shit” jag kan ju inte skriva! Men i min voice over pratar jag om separationen från mitt ex medan bilderna jag använder är från vår lyckliga tid tillsammans. Den kontrasten blev både spännande och sann. En relation kan vara både stökig och vacker. Genom att visa det vackra och prata om det fula tycker jag att det händer någonting.
Kravet för att Linder skulle få filma på manslägret var att han själv skulle delta. Flera av filmens scener blir väldigt komiska i kontrasten mellan den uttalat feministiska regissören och männen på lägret. I en scen vaggas han av en man, invirad i hans famn och av rep som knutits enligt den japanska shibari-traditionen. När gruppen i en annan scen ska utöva en vikingaritual som går ut på att äta fårtestiklar ansluter sig Linder till veganerna.
Det måste ha skett mycket underliga saker under inspelningen, var det något möte som stack ut extra mycket?
– Det var nog första gången jag kom i kontakt med något positivt vilket skedde under gruppsamtalen. Hade jag fått filma i de situationerna hade de varit en större del av dokumentären. Det blev en vändpunkt för mig men som också skapade en kris i processen eftersom jag behövde omformulera min förhållning till de andra deltagarna. Vem är jag som man i relation till dem? Om jag lyfter fram något fint hos dem är jag då en megafon för något misogynt? Det var häftigt att komma i kontakt med det positiva. I slutet av filmen svarar min antagonist Paul, ledaren för manslägret, på min kritik mot deras antifeminism med att han har rannsakat sig själv. Även han vill röra sig bort från det. Då kände jag ”wow, sa han precis det där?” Jag var tvungen att gå tillbaka till råmaterialet för att lyssna på det.
Ilska och aggression är ett återkommande tema i filmen, varför är de så centrala?
– En bit in i processen började jag titta på mig själv och försöka komma underfund med de utmaningar jag hade som man – men inte som människa – och då dök ilskan upp. Om man kollar globalt har vi också en massa arga män som Trump, Putin och Xi Jinping. Medan jag promenerade hit tänkte jag på att jag har väldigt svårt att uttrycka min sorg och att den oftast kommer ut som ilska. Om tesen att mäns förtryckta känsloliv klumpar ihop sig och bildar ilska och aggression faktiskt stämmer, vad hade då hänt med världen om män kunde hitta till sårbarheten?
Det låter som en mardröm. Jag vill såklart att män ska kunna uttrycka sin sårbarhet men bara tanken på att leva i ett patriarkat med dess ekonomiska maktstrukturer och sen dessutom behöva förhålla sig till mäns känslor låter fruktansvärt.
– Jag tänker att du redan förhåller dig till mäns känslor men som aggressioner. Jag menar inte att jag ska gråta ut hos mina systrar eller partners utan bara lära mig att fucking deala med mitt egna känsloliv så att ni inte behöver göra det. Det är så tydligt när många män separerar, att deras partner har varit den enda de har kunnat vara sårbara tillsammans med, för sen sitter man där ensam. Jag förstår din oro och att du inte pallar alla cry babies men jag tror att det skulle göra stor skillnad om män gjorde det känslomässiga arbetet. Men jag har ju ingen aning. Jag sitter bara här och gissar, säger Linder och skrattar till
Apropå det så nämnde du under Svenska filminstitutets presentation av höstens premiärer att det är mänskligheten som är i kris snarare än manligheten. Du sa också att det inte är synd om männen, vad menade du med det?
– Jag kan såklart förstå att man uppfattar det som om manligheten befinner sig i en kris och det kan liksom vara män på hela spektrumet från höger till vänster. Men som jag sa tidigare så menar jag att den globala krisen vi har just nu, den mänskliga krisen, är så pass mycket värre och att de förmodligen hänger ihop med varandra. Problemet är inte att vi har en tillbakatryckt manlighet utan snarare att manligt kodade värden som dominans, aggressivitet och våld breder ut sig för mycket. När folk pratar om att ta tillbaka en förlorad manlighet tänker jag det är vad vi behöver minst av just nu.
Linder tystnar och funderar en stund innan han fortsätter:
– Jag har inte svaret på den här frågan men jag har tänkt mycket på när en idé blir farlig? Om 150 tomtar i skogen studsar runt en eld och vrålar är det en sak, men den delen av manosfären som har störst påverkan sker online. Det är där den reella faran finns eftersom våra söner riskerar att exponeras för det.
Medan jag såg på dokumentären upplevde jag det som att de här männen befinner sig i en väldigt homoerotisk värld. Det är nästan ingen scen, förutom med Pauls fru och med ditt ex, där kvinnor medverkar, vilket fick mig att fundera på vilken roll kvinnorna har i deras ideologibygge?
– Hur de förhåller sig till kvinnor är väl egentligen det som skaver allra mest. Men när jag säger “dem” är det viktigt att komma ihåg att de 150 män som deltar på lägret åker dit av olika anledningar. Sen finns det en form av ideologisk bas hos dem som ligger bakom lägret. Det som är mest provocerande är inte att de talar om att mannen ska vara på ett visst sätt; de kan få hugga ved, kramas i bar överkropp eller vad fan de nu vill göra så länge det inte skadar andra. Men jag blir triggad när de pratar om kvinnans roll i samhället. De menar att kvinnor inte vet sitt bästa, att kvinnor är för fokuserade på att göra karriär och blir olyckliga och börjar äta antidepressiva. Men om jag tolkar deras tankar snällt finns det en del av mig som i egenskap av förälder känner igen mig i vad de beskriver. Det är skitsvårt att vara småbarnsförälder och samtidigt göra karriär, man går sönder av det. Jag kan hålla med om att det finns ett problem med att vi arbetar för mycket men att det skulle röra specifikt gruppen kvinnor håller jag inte med om.
Frånvarande pappor löper som en röd tråd genom filmen, men var relationen till mammor något som det talades om?
– Det är en rätt speciell situation för min mamma [Helene Granqvist] är också min producent och vi har gjort alla mina filmer tillsammans. Jag har också en ganska ung mamma. Hon var 17 år när jag föddes så vi har inte en jättestor generationsskillnad mellan oss. Men det är helt klart en slagsida i filmen att den relationen inte utforskas. Man måste alltid göra val och för mig finns det en balans mellan att först hänga med Gudrun och mestadels kvinnor i fyra år för att sen vilja undersöka mansrollen.
Såg du SVT:s satsning Tre pappor? Utifrån teman som manlighet, föräldraskap och den dokumentära formen ser jag släktskap med Confessions of a Swedish man, ser du också det?
– Jag höll på att dö av cringe när jag såg den men jag kan se ett släktskap till den. Jag kan också se likheter till en dokumentär i två delar som heter Rörelsen. Den handlar om antivaxxare och jag kände igen flera stycken i den från manslägret. Det är spännande hur en viss del av yoga och tantra-svängen är så konservativa. Jag tänkte mest att de är flummiga glada hippies, men de är verkligen rigida med könsrollerna.
Linder ler ett snett leende innan han fortsätter.
– Både mansrörelsen och antivaxx-rörelsen har brett spektrum. Det finns yoga-typerna, en traditionell kristenhöger som vill bevara familjen, det finns socialkonservativa element och under European men’s gathering som vi ser i filmen samlades alla dessa under samma paraply. Med tiden blev det dock inre konflikter. Paul är exempelvis ortodox kristen och gick under resans gång mer och mer in i det. Det blev en tydligare del av hans identitet och då skar det sig med de mer hedonistiska bitarna som att dansa runt elden och skrika “death”. Just organisationen European men’s gathering har splittrats. Paul har kört vidare med en egen version som han kallar för Path of manliness eller något sådant. Mindre hedonistiskt och mer leka krig i skogen, som jag gör i slutet av filmen med honom.
Har du och Paul någon kontakt idag?
– Han och hans fru kommer på premiären i Malmö. Att jag har fått förtroendet att filma honom har gjort att jag velat ta hand om honom i filmen. Även om jag inte håller med dem så vill jag porträttera dem rättvist. Jag skulle liksom klassificera honom som en vän som har andra åsikter än vad jag har.
Confessions of a swedish man har premiär 24 oktober.
