På ett ljusbord samlas spruckna och förtorkade föremål. Smutsiga iphonehörlurar, en benbit, en porös kondom vars gummi befinner sig i någon form av nedbrytningsprocess. Arkeologiska rester upplysta underifrån. “Jag samlar. Jag dokumenterar”, är de första ord som hörs i Victoria Verseaus Trans Memoria. Filmen skildrar ett minnesarbete och en transition från ett kön till ett annat, men också om att röra sig från glömska till reminiscens. Verseau har sedan studierna på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm arbetat interdisciplinärt mellan film och konst i flera år, med utställningar i Sverige och internationellt, bland annat White Chapel Gallery i London. Trans Memoria är Versaus första långfilm och jag ringer upp henne en vecka efter att den har haft premiär på svenska biografer.
– Jag har kämpat i nästan 10 år med filmen så det är overkligt att det har blivit något och att folk verkar tycka om den.
Dokumentären hade premiär på den prestigefulla tjeckiska filmfestivalen Karlovy Vary 2024 och har efter en turné mellan andra internationella filmfestivaler till sist landat i den svenska biorepertoaren. Filmen handlar om hur Victoria återvänder till det sjukhus i Thailand där hon genomförde en könskonfirmerande operation för flera år sedan, en process hon delade med franska Méril som blev hennes vän under tiden de var där. Men tre år senare valde Méril att ta sitt liv. Tillsammans med de två transkvinnorna Aamina och Athena, som står inför att genomgå samma operation, söker sig Victoria tillbaka i tiden och till minnet av Méril.

– Det var inte självklart från början att det skulle bli en långfilm, utan idén kom lite successivt. Först fick jag veta att min nära vän Méril gått bort. Min värld föll samman då men som ett sätt att bearbeta det som hänt började jag skriva på vår berättelse. Men det var först senare som jag insåg att hon nästan suddats ut. Hennes familj accepterade inte hennes beslut att genomgå en transition. Vi har aldrig hittat en grav och hennes facebooksida togs bort. Då kändes det viktigt att hennes berättelse fick berättas, att visa att hon en gång fanns.
Men det var en riktigt rörig process – från början ville jag göra en fiktionsfilm och castade Athena och Aamina för att spela mig och Méril, medan vi åkte på en researchresa till Thailand. Sedan hade jag en kris efter att jag insåg att det inte skulle bli en spelfilm. Men istället blev det den här andra filmen, som kanske var mer angelägen i hur den berättar om Athena, Amina, mig och även Méril. Att tre kvinnor med transerfarenhet åker till Thailand för att försöka rekonstruera minnet av en annan tid och en förlorad vän kändes som en mer unik berättelse. Oj, nu hör jag mig själv plötsligt?
Vår telefonlinje lämnar mycket i övrigt att önska, då och då buggar den och skapar rundgång under samtalet. Men efter en kort teknisk paus fortsätter Verseau att berätta om filmens process med samma distinkta och lugna röst som även präglar filmens tempo.
– Videomaterialet i filmen som jag började filma på sjukhuset inför och efter min egen operation var från början mest för mig själv, som en form av dagbok. Men mitt i processen med att göra långfilmen så hittade jag det och insåg att jag hade filmat så nära inpå i tiden och nära mig själv. Egentligen är jag ganska ambivalent med min egen identitet, hur mycket jag vill berätta om mig själv i filmen. Under sämre dagar så har jag ibland undrat, men Gud, vad har jag gjort? Men andra dagar så har det känns helt självklart att visa upp hur jag legat och gråtit i en säng och önskat att hitta någon som älskar en, just därför att det kanske är något som andra kan relatera till.
Filmen berättas genom att varva skakigt videomaterial från en billig digitalkamera med lugna tablåer inifrån rummen på sjukhuset och hotellet där konvalescensen skedde efter operationen. Stillsamma bilder som subtilt skildrar tidens gång utanför fönstret kontrasteras mot påtagligt köttsliga montage som visar upp detaljer av en kropp i omvandling. Mellan dessa vemodiga bilder och mer rappa avbrott kryper även sorgligt direkta scener in som när Victoria försöker söka upp Mérils gamla lägenhet i ett grått, klaustrofobiskt höghus i Frankrike. Först hade Victoria svårt att se hur de olika delarna skulle kunna sammanfogas.
– Men jag tycker att det funkar väldigt fint, delvis tack vare Neil Wigardt och Joel Viksten Abrahamsson som klippt filmen. Jag klippte de flesta scenerna och så satte Neil och Joel ihop det. De är som magiker i hur de lyckas pussla ihop allting.
Verseau ville tillsammans med filmens fotograf Daniel Takácz fånga sjukhuset och hotellet där hon bodde med Méril under läkeprocessen men också den omkringliggande ödsliga thailändska staden som förblir anonym i filmen och dess speciella suggestiva stämning.
– Sumpmarken som omger sjukhuset sträcker sig ut mot horisonten. Den miljön, med vattnet som kommer in på kvällen, kändes för mig som en stark symbol i och med den förankring i konsthistorien som ofta skildrat kvinnlighet genom våtmarker och vattenflöden. Det kändes också symboliskt att själva platsen för transitionen skedde där. Det var lite som i en dröm att återvända till staden så många år senare, tomt på ett speciellt sätt, som ett minne mellan döden och nuet. Det påminner väl lite om hur platser förändras, åldras och genomgår transitioner för att slutligen försvinna. Tablåerna var väldigt mycket min idé och jag tror att jag kan ha blivit ganska inspirerad av Marius Dybwad Brandrud som fotade Ruben Östlunds tidigare filmer. Jag gjorde en praktik på filmen Play, och har nog inspirerats lite från honom, att hitta de här kompositionerna och utsnitten som känns aningen ovanliga.
Jag tyckte också det var fint, då filmen handlar om en person som gått bort, att många av bilderna gav en känsla av att någon nyss har lämnat rummet, eller kanske är kvar fast nu osynlig?
– Jag tänker att det hänger ihop med de mer existentiella funderingarna i filmen, om det finns något bortom döden men också vad som finns på andra sidan drömmen.
Vad är meningen med ens liv? Man uppnår sin största dröm, men hur förhåller man sig till den tomhet som uppstår efteråt? Det kan nästan kännas som att kampen för att uppnå ens dröm blir en del av ens identitet. Men när man kommer fram till drömmen så är den som en illusion som skingras. Det finns en slags depression i att uppnå drömmar.
Victoria tar en kort paus innan hon fortsätter med att understryka att filmen inte handlar om att ångra sig.
– Jag ångrar mig verkligen inte för jag hade inte överlevt om jag inte hade gjort operationen. Så det fanns inga andra vägar. Men det handlade mer om existentiella funderingar om drömmar och meningen med livet, om kärlek, liv och död.
Just det där kändes väldigt igenkännbart, att ha något man strävar efter och kanske till och med jagar, men vad är isåfall nästa sak som ska ske efter att man uppnått målet?
– Det kan vara liknande med kärlek, man kanske blir ihop med någon man drömt om, men sedan kommer vardagen in även där. Men det kändes viktigt att vara ärlig och inte tillrättalägga något. Det är laddat att våga ställa de svåra frågorna när det har varit väldigt laddat inom transdebatten, men det här är inget debattinlägg.

Hur var processen med att finansiera och att göra filmen?
– Det var svårt och jag tror att det finns en del ängslighet och förväntan i filmvärlden.
Det måste nå en publik, det får inte vara för “konstnärligt”. Det måste vara tydligt, får inte vara för subtilt. Men jag har ett ben i konstvärlden och det fick mig att vilja utforska mer. År 2021 gjorde jag en utställning på Bonniers konsthall i Stockholm med en konstfilmsversion av filmen där jag även utforskade skulptur som praktik. Jag tror det hjälpte mig att göra något mer eget samtidigt som det nog var bra att kombinera det med en mer narrativ och dramatiserad berättelse. Den är ganska långsam men då är det bra med rytm, tempo och små nålstick av intensitet.
Du har arbetat med filmen i flera år. Har de senaste årens allt mer polariserade debatt om transfrågor, och den ökade diskrimineringen mot transpersoner under bland annat Trumps styre i USA varit något du känt av under arbetets gång?
– Jag har märkt av en oro i queercommunityt, kring de filmer som görs. Det finns en stark önskan om positiva narrativ, inte lika tragedidrivna. Det fick jag höra mycket och det var jättesvårt att förhålla sig till för filmen baseras ju på min väns självmord. Men nu när filmen kommit ut så är det många som tycker att den är väldigt fin, och att det finns en komplexitet. Den vågar vara både rolig och sorglig, och samtidigt mänsklig där även personer utan transerfarenhet kan relatera. En väldig oro från min sida som funnits under hela vägen, och som Athena ifrågasätter i vissa scener, är om det inte ska finnas något hopp i den här filmen? Athena och Aamina får ju på ett sätt forma den här berättelsen också. Amina säger att det inte får bli ett sensationellt porträtt av en transkvinna, som så ofta. Filmen är som en transition, den är oformlig och det var en väldigt bångstyrig process.
Jag tyckte om hur Athena ifrågasätter mycket i filmen. Jag såg den tillsammans med min kollega Rebecca och någon gång under filmen utbrast hon att Athena är så störig i samma sekund som jag tänkte att det är så bra att hon säger emot!
– Hon är en väldigt intressant karaktär som utmanar mig och visar att jag också kan vara felande. Det har varit väldigt laddat mellan oss tre, det har inte varit enkelt, vi är ju tre sköra personer och de var i början av sin transition när filmen spelades in. Och jag var deprimerad. Det var mycket som var svårt samtidigt som vi var ett stöd för varandra. Jag tror att Aamina ändrade sig lite under filmens gång, att hon i början kände att det här är väldigt viktigt och ville vara med. Så vi klippte bort henne ganska mycket och sen ville hon inte vara med i sista scenen. Det är jag väldigt ledsen över men jag vet också hur det är i en transition då man går igenom olika faser. Jag kan förstå att man efteråt kanske inte vill att någon ska känna till ens tidigare jag, för det har jag själv gått igenom. Men sedan har jag känt, varför ska jag gömma det här? Det är en jättestor del av min berättelse och det kanske kan hjälpa någon. Det är min stora mening och ett fantastiskt liv men också väldigt tufft. Men sedan har jag ju dykt in i ett nytt projekt som är min nya stora mening och mål, att göra klart nästa film.

Kommer det också vara en dokumentär eller får vi se en spelfilm nästa gång?
– Jag vill göra en trilogi där Trans Memoria är första delen. Den andra filmen har arbetsnamnet Trans Amor och handlar om en lite tidigare period när jag precis hade börjat på hormoner och ensam reste runt i USA. Jag visste inte hur folk uppfattade mig, om de såg mig som pojke, ickebinär eller kvinna men märkte att de flesta förutsatte att jag var biologisk kvinna. Det här var runt 2011 och att transkvinnor fanns var inte heller lika välkänt då. Men det var som en storslagen sexuell revolution där jag för första gången fick vad som då var en efterlängtad bekräftelse från cis-män. Det var en frigörelse och kändes euforiskt men det var också en livsfarlig och riskfylld resa på många sätt. Så det tänker jag ska vara nästa film men då skulle jag vilja att någon spelar mig.
Verseau skrattar till innan hon avslutar med att konstatera:
– Men det sade jag ju förra gången också!
Trans Memoria hade biopremiär 8 augusti.