Jag undrar om Ulf Kristersson, ett erkänt Kent-fan, kommer att se filmen Kevlarsjäl vars titel är tagen från en låt med samma namn på Kents album Hagnesta Hill från 1999. Isåfall undrar jag också vad han kommer att känna för de två unga bröderna Alex (Josef Kersh) och Robin (Rio Svensson) när de som Eskilstunabor dissar det närbelägna Strängnäs, den betydligt rikare tätorten i vilken Kristersson bodde och arbetade i många år som kommunalråd och där han sålde ut kommunens fastigheter till privata bolag i rasande takt innan han blev socialborgarråd i Stockholm.
Anledningen till att jag funderar över detta medan Eriksson-Hechts långfilmsdebut rullar på duken är att jag inledningsvis inte vet vad jag själv känner för filmen. Min relation till Kent är, som jag ofta påminns om, obefintlig. Null und nichts. Min relation till Eskilstuna är måhända lika svag men däremot existerar ett aningen starkare band till Norrköping där filmen spelats in tack vare Norrköpings filmfond. En stad som i likhet med Eskilstuna är ett gammalt industrisamhälle och där jag på bilresa genom Sverige har stannat förbi någon gång för att promenera runt bland de gamla textilfabrikerna och besökt Arbetets Museum inuti det som en gång var bomullsväveriet. Men Kevlarsjäl utspelar sig långt bort från en moderniserad kulturverksamhet som vårdar sin industrihistoria. Istället placerar den sig bland sommargrusiga bakgårdar. Här ser vi fattiga ungdomar som festar i dammiga industrilandskap och balanserar på de höga silotankarnas tak i destruktiva lekar. Är detta en ärlig bild av Sverige eller ett mer sökt sätt att finna en lagom sårig fond för en historia om två pojkar som behöver sticka hål på sina kevlarsjälar?
Ja och nej. Eriksson-Hecht har redan tidigare visat intresse för syskonrelationer. I kortfilmen Skolstartssorg från 2017 (som finns att se på UR Play) skildras när elvaårige Mika försöker förbereda sin lillebror på skolans skoningslösa värld. Filmen är liksom Kevlarsjäl skriven av Pelle Rådström, manusförfattaren som bland annat låg bakom den hyllade serien Smärtpunkten från 2024. Det finns nog inget bättre snabbspår till publikhjärtan än att porträttera syskon i allmänhet och bröder i synnerhet med alla associationer som de väcker till ömhet och våld. Men filmen växer till sig, för vad som initialt ser ut som en känslomässig genväg visar sig snart vara en huvudled in till en berättelse om ansvar och skuld.
Alex och Robin bor med sin alkoholiserade och våldsamma pappa Bo (Torkel Petersson) där Alex gjort det till sitt ansvar att försöka skydda den stökige och impulsive lillebrodern från pappans slag samtidigt som han döljer hemmasituationen för omvärlden. En rädsla att socialen ska separera på dem om det uppdagas? Upplägget liknar Mika Gustafsons Paradiset brinner från 2023 där en storasyster håller hemligt att mamman stuckit för att få behålla sin syskonskara intakt. Och precis som i den filmen blir det en främlings intåg som ruckar på relationerna, när en ventil öppnas samtidigt som trycket ökar.
På sjukhuset möter Robin Ines (Adja Sise Stenson). Han har blivit slagen medvetslös av sin pappa, hon har överdoserat på fentanyl. Men mer gemensamt än att de delat ambulans har de knappast, för till skillnad från brödernas slitna lägenhet bor Ines i en tjusig villa på andra sidan stan, där hon bedriver ett eget litet upproriskt krig mot sina föräldrar.
”Vem har tre sorters jos hemma?”, frågar Robin förundrat när han öppnar Ines kylskåp, en kommentar som ska vittna om vad en ung människas blick dras till i form av rikedom. Inte är det den dubbla uppsättningen PH-lampor i alla fall. Men om filmen bitvis är aningen styltigt framskriven så är den desto bättre i de sceniska detaljerna, som den röda “kort datum”-lappen på mjölkpaketet hemma på köksbordet hos bröderna, en liten röd fläck i utkanten av fokusfältet som gör fattigdom till vardaglighet istället för alltför skriftlig symbolik.
På trions lilla hemmafest byter Ines snart ut sitt inledande intresse för Robin och börjar istället rikta sig mot den lugnare, ömsom försynta, ömsom sammanbitna Alex. Han vill egentligen bara ta hand om sin lillebror men när Robin självmant provocerar pappa Bo når även Alex en gräns varpå han hoppar på Ines erbjudande om att dra till Berlin. Klipp till glada bilder på typ Tempelhof och ljus öl på uteserveringar, kalaset bekostat av en ful dyrgrip som Ines snott från hemmet och sålt. Det finns nog inget mer irriterande än svepande montage som reducerar bildberättande till ren funktion, med dialoglösa tidsklipp som förmedlar känslomässig vykortsinformation utan att låta publiken vara en del av den upplevelsen. Det finns kanske en enda person i Sverige som kan arbeta med montage och det är regissören och klipparen Neil Wigardt vars känsla för rytmiska snabbkok komprimerar visuella intryck till att fysiskt studsa i kroppen (senast i Victoria Versaues vackra Trans memoria). Men till alla andra som vill göra klippkollage säger vi på FLM – låt bara bli.
Men dessa skavanker är mest irriterande för att de står i sådan kontrast till Eriksson-Hechts otroliga känsla för personregi där varje framspelad scen blir till en osäker liten andhämtning, fint framlyfta av fotografen Josua Enblom (Pleasure, Syndabocken) vars foto har en särskild förmåga att fånga blickar.
”Du är så här”, säger Ines och håller upp en hårt knuten näve framför Alex ansikte. “Och du är så här”, svarar han leende och låter sin öppna handflata slå i vibrerande rörelser i luften. Ines lite lekfulla vilja att få den ständigt omhändertagande, vaktande och vakande Alex att släppa på garden får längre fram en besk underton när hon säger åt honom att han inte behöver ta hand om sin alkoholiserade farsa och störiga lillebror. Vem är det egentligen som är knuten och känslokall?
Josef Kersh spelar Alex med en form av känslomässig bedövning, en röst med styrka och kraft som dragit en mjuk filt över sig – håll ner, håll igen. Torkels alkoholdarriga stämma kan inte dölja skådespelarförmågans magstöd därunder och kanske skorrar uttalet en aning mot Kershs och Svenssons mer utpräglade och för att använda språkforskningens begrepp, förortssvenska sociolekt, men å andra sidan kan man välja att läsa den lilla familjens uttalsskillnader som ett uttryck för en plats i generationell förändring.
Trots att den var trasig redan från början lyckas familjen sönderfalla än mer. Medan Alex hänger i Berlin tyr sig Robin till den äldre Dennis (Jonay Pineda Skallak) som tävlar i hundfighter. Robins och Dennis sidohistoria med hundslagsmål känns aningen tillgjord, delvis för att de står i sådan övertydlig kontrast till Ines gulligt konstnärliga små teckningar som Alex får se efter nyfiket tjat. Desto mer liv finns däremot i Alex glasögonprydde vän Zaki (Lezan Amen) som uppmanar sina följare och vänner att bli en del av hans “investeringsinstitut”. Barn i trasiga 60-talshöghus som leker någon omvänd form av ISK drabbar som en betydligt mer träffande bild av ett segregerat Sverige än vad en pitbullfight har att erbjuda.
Efter att halva filmen staplat händelser på varandra i ett förlopp som framstår som lite oklart vart det egentligen vill ta vägen, annat än att gräva ner sig i brödernas känslomässiga och materiella misär, tar sedan historien en snabb och mörk vändning som trots sin oväntade utveckling plötsligt får delarna att falla på tragisk plats. Titeln är otacksam för alla som inte kan sin Kent (såsom undertecknad) eftersom den lätt leder tankarna till att filmen kommer följa en matrisartad skildring av tillknäppt maskulinitet som spricker upp. Men tvärtemot dessa förutfattade meningar vecklar historien ut sig som en betydligt bättre berättelse om en vilja till omvårdnad som brister.
När de första lågorna i lägenhetshuset slår upp så hinner jag tänka att majoriteten av dem som spelar i filmen troligtvis är för unga för att ens känna till diskoteksbranden i Göteborg, eller Backabranden som den också kallas. Inte så konstigt eftersom det är och förblir en händelse så fruktansvärd att fiktionen (som i många andra hänseenden gärna söker upp svenska trauman) aldrig har kunnat röra vid den. Kevlarsjäl gör inte heller det, men den placerar sig tillräckligt nära för att tankeassociationen ska väckas och trots att händelseutvecklingen är abrupt är det också nu som filmen finner sin riktning, när Alex pendling mellan alltför mycket självpåtaget ansvar och behov av att fly till något annat delvis orsakar tragedin som följer. Därifrån tar filmen varsamt hand om sina utkastade trådar för att till sist landa i en fin avvägning mellan förändring och förlust.
Många av de bästa och mest ambivalenta filmsluten utspelar sig på bussar – John Schlesingers Midnight cowboy, Mike Nichols Mandomsprovet, Johan Klings Darling. Därför är det också svårt att avsluta en artikel om Kevlarsjäl utan att få diskutera slutscenens känslomässigt dubbeltydiga slut. Men till sist får man som skribent ge sig och acceptera att något väl måste få finnas kvar att upptäcka. Se filmen så avslutar vi samtalet sen.
