Det har blivit en sport bland kritiker att klocka tiden som applåderna efter en premiär i Cannes pågår och utifrån det ta tempen på de möjliga guldpalmsvinnarna.
FLM känner stark misstänksamhet. På marken i Cannes har värdet på applåderna för Joachim Triers Sentimental value under det senaste dygnet blåsts upp i samma takt som amerikanska bolån 2008. Först ryktades det om 13 minuter. En halv dag senare löd siffran 15 minuter. Nu, dagen innan Guldpalmen ska delas ut, skickar norska filminstitutet ut ett pressmeddelande om hela 19 minuter stående ovationer för Trier! Nettopp, Norge.
Som en australisk filmkritiker sa, Trier kommer få palmen för att han borde ha fått den för Världens värsta människa 2021, året då Julia Ducornaus Titane vann.
Men är filmen då förtjänt av sina 13 till 19 minuter av applådtack? Ja och nej. En av de mest välspelade, välfilmade och roliga filmerna i huvudtävlan är det definitivt. Den frånvarande pappan Gustav Borg, en hyllad filmregissör spelad av Stellan Skarsgård, återvänder till sina vuxna döttrar när deras mamma dött. Han vill spela in en ny film, denna gång med sin äldsta dotter Nora (Renate Reinsve i huvudrollen), i huset där de alla vuxit upp. Nora som är “uppfukkad” av sin svåra barndom, hur svår den exakt var framgår aldrig mer än att pappa stack, har grava anknytningsproblem och ångest. Graden av denna störning förklaras av att hon inte vill kela med sin kollega efter sex, spelad av Anders Danielsen Lie. Det är som om Trier placerat sin återkommande favoritskådespelare, älskad av alla på båda sidor om svensk-norska gränsen, i sängen med Nora enbart för att infoga en måttstock på hennes nivå av emotionell instängdhet. Vem vill inte kosa med Danielsen Lie?
Det märkliga med filmen är att den är så välgjord och välbalanserad i varje replikskifte och ändå så skev i sin slutkläm att jag under eftertexterna ifrågasätter om filmen verkligen är slut. Glömde manusförfattaren Eskil Vogt bort en avgörande scen? Utan att spoila, men för att vara en film som under hela speltiden signalerar att den är för smart och vass för att vara en vanlig försoningshistoria mellan frånvarande far och vuxen dotter, där den döda mamman på klyschigt manér reduceras till en obefintlig karaktär i bakhuvudet av minnet, så framstår filmen i slutet som misstänkt lik en vanlig blödig, försoningshistoria mellan far och dotter…
Missförstå mig rätt, jag tyckte det var kul när Trier under presskonferensen förklarade att “Tenderness is the new punk.” Lagom till sommaren är det underbart med känslosamt norskt skymningsljus om en familj där Stellan vandrar in som den fullkomligt perfekta karaktärsskådespelare han verkligen är. Men en sentimental historia om en frånvarande far som likt en gråhårig gud från sin fjärran himmel viskar att jag var alltid där, ska det vara sensmoralen? Inte för att Bibeln har den mest moderna familjeskildringen men till och med den tvivlande Jesus på korset hade mer faderlig konfrontationsvilja i sig än Nora.
Hur det går under prisutdelningen imorgon återstår ändå att se. FLM säger, ge pris för bästa skådespelare till Stellan men Palmen till Oliver Laxes marockanska ökenrejvsepos Sirât istället. Sommarens utomhusfester står för dörren och rejv är också den nya punken.
Fotnot: Artikeln publicerades urpsrungligen som ett nyhetsbrev 22/5. Dagen efter vann Joachim Trier Grand Prix för Sentimental value medan Jafar Panahis It was just an accident vann Guldpalmen. Läs fler rapporter från Cannes i kommande FLM NR 71 (i butik 18/6) och prenumerera på FLM:s nyhetsbrev här för att få de senaste filmnyheterna.
