Nyheten om den pensionerade skådespelaren Gene Hackmans bortgång, under väldigt oklara tragiska omständigheter, fick mig att reflektera över min egen relation till den prisade skådespelaren. När jag rannsakar minnesbanken visar det sig att Hackman har haft en avgörande betydelse för mitt eget filmintresse, trots att han alltid vandrat lite obemärkt vid min sida. Inte helt rättvist, men det har slumpat sig så. Den prisade skådespelaren som tillslut blev 95 år gammal, bjöd under sin karriär ofta på grandiosa insatser. Det är dock inte de storartade prestationerna som jag främst tänker tillbaka på, utan en liten roll som kom att bli avgörande för mig, när jag nu gör ett bokslut över hans långa karriär. En roll jag själv nästan hade glömt bort. Jag ska återkomma till detta, för mig betydelsefulla, gästspel.
Filmen The french connection (1971) som kickstartade Hackmans karriär och resulterade i hans första Oscarsvinst är nog den som flest kommer att tänka på när de hör hans namn. Det var där han blev ett med Hollywood, även om hans faktiska genombrott kom redan i gangsterklassikern Bonnie och Clyde (1967) några år tidigare. Vinsten och de unisona hyllningarna ledde till att filmindustrin under 70-talet fick en ny lysande stjärna. Roller där han gestaltade hårdkokta poliser, skurkar och militärer rullade in på löpande band – tuffa, auktoritära och ofta moraliskt tvetydiga karaktärer blev hans signum. Intensivt och innerligt skådespeleri var det som gjorde honom uppskattad bland sina kollegor. Hackmans motspelare Kevin Costner från filmen Ingen utväg (1987) betonar i The Rich Eisen Show 2017 hans tydliga influens: ”Gene Hackman was probably the best actor that I’d ever worked with”
Det är med värme i bröstet som jag tänker tillbaka på Wes Andersons träffsäkra dysfunktionella familjedrama The royal Tenenbaums (2001) där Hackman gestaltar den självcentrerade patriarken. Ett av flera exempel där den hårda fasaden blandades upp med det sårbara skådespeleriet – en roll som verkligen träffar helt rätt. En annan minnesvärd prestation är den mycket trovärdiga porträtteringen av den sadistiske sheriffen ”Little” Bill Daggett i Clint Eastwoods De skoningslösa (1992). Det var den typen av roller där väldigt få kunde mäta sig med hans talang. Med det är egentligen inte för dessa typiska roller som jag främst kommer att minnas honom, utan för en mindre och betydligt mer humoristisk insats.
En vana som min far hade när jag var liten var att ständigt introducera mig för sina favoritfilmer. Mantrat: ”Det här är en film du måste se, det är en klassiker!”, matades in i min skalle. Det var ofta skruvade komedier som stod på schemat där jag tydligt minns den hejdlösa satiren Titta vi flyger (1980), mustaschprydd Burt Reynolds i hetsiga Nu blåser vi snuten (1977) och speciellt Mel Brooks fantastiska parodi Det våras för Frankenstein (1974). I den sistnämnda filmen ser vi ingen mindre än Gene Hackman i en liten gästroll som den blinde och åldrade mannen med långt vitt skägg och hår. Om man inte vet att det är han där bakom all ansiktsbehåring så är han nästan helt oigenkännlig. Prestationen glömmer man inte! De otroligt dråpliga scener där den blinda mannen bjuder in Frankensteins monster till sitt hus är än idag bland det roligaste jag någonsin skådat på film.
Det är så jag vill minnas Gene Hackman. Mannen i det långa skägget som fick mig att skratta hysteriskt – i en film som jag var på tok för liten för att egentligen förstå.
