Love Derwinger, pianist och författare
Sturegatan, 1986
Det var inte mycket folk i salongen, bara ett fåtal personer på första raden. På duken syntes praktfulla skepp. Jag hade kommit för sent och filmen som visades var Zeffirellis operafilm Otello.
Den var storslagen, sångarna enastående och jag minns att jag tyckte om att komma dem så nära, se de uttrycksfulla ansiktena, glöden i deras ögon.
Opera gjorde sig verkligen på film.
Det var en egendomlig skara som satt där framför mig. Efter nästan varje aria skrek de bravo. Under “Jagos Credo” hördes tunga suckar, någon höjde rösten, hytte med näven. Först när allt var över och eftertexterna rullade blev det tyst.
Vilka var dessa människor?
Så kom de ut i foajén till slut. Den italienska familjen. En gumma försökte trösta en pojke, han hade borrat in sig i hennes famn.
Han grät. Hon grät. Alla grät.
Två unga män gick ut för att röka. Det hade snöat och de huttrade i sina dyra täckjackor, sparkade uppgivet i marken.
Långsamt gick familjen uppför Sturegatan.
Jag såg ut över Humlegården. Träden hade blivit vita och en overklighetskänsla kom över mig. Var allt detta på riktigt? Så insåg jag att jag aldrig skulle få återuppleva det här ögonblicket. Att allt som sker i livet är dömt att ske för första och sista gången. Och att det förmodligen är det som film och opera i grunden handlar om.
Emma Broomé, skådespelare
En hemlighet
när jag var liten såg jag en film som kom att förändra mitt liv från den dagen jag såg den och resten av dagarna som skulle komma. filmen gjorde mig skräckslagen. slog omkull mig fullständigt. en skräck jag har levt med hela livet. en rädsla som jag har förhållit mig till på olika sätt genom hela livet beroende på vad den tangerat i mig. den spelade på flera strängar i min kropp, den rädslan. skräcken gestaltades alltså i olika frekvenser i kroppen. så jag fördjupade mig i den rädslan och förstod att den hade flera liv. jag var alltså rädd för olika saker fast rädslan kom från en och samma källa. den filmen. filmen jag skriver om är så vacker, skör och rörande. det låter säkert flummigt och är kanske svårt att förstå eftersom jag inte vill berätta vilken film det var jag såg. jag blir generad om jag gör det. jag törs inte helt enkelt.
jag är en fegis ibland. det lär film mig också. om feghet. eftersom jag har en svaghet för säregna, originella och märkliga karaktärer så hänförs jag ofta av deras mod och kanske blir jag mindre feg. film gör mig modigare och modigare-konstnärligt och privat. Å med den rädslan jag precis berättade om i bagaget, kan jag med säkerhet säga att film lär en med en magnitud som kan beröra hjärtat PÅ RIKTIGT.
jag kan rabbla upp så många karaktärer på duken som är allt annat än fega. även många bakom kameran. modiga skådespelare som ger säregna karaktärer storartade liv och otroliga filmarbetare som skapar förutsättningar för att det ska ske. film kan så obeskrivligt mycket. kanske allt. när den lyfter från marken. och det är ju väldigt subjektivt såklart. vilket jag älskar. det skapas ju alltid en individuell relation mellan filmen och den som ser den. en egen värld. och när vi korsbefruktar våra egna världar med varandras lär i alla fall jag mig så mycket om livet och dess besynnerliga känslor.
Lina Wolff, författare och översättare
En film som lärt mig mycket är Pulp fiction. Första gången jag såg den var innan jag börjat skriva själv och då kände jag bara ett slags djup, odefinierad glädje som jag inte kunde sätta ord på. Alla sa: Den är jättevåldsam och jag svarade: Den är skitbra.
Men det var först efter att jag själv började skriva och fundera en del på struktur och dialog som jag insåg vilket mästerverk Pulp fiction verkligen är. Sättet att bryta upp kronologin som Tarantino gör, i tre delar som på ett sinnrikt sätt förser betraktaren med underliggande information inför vissa nyckelscener, och därtill lyckas infoga så mycket information om gestalternas inbördes maktförhållanden genom en till synes ytlig dialog, allt det gjorde mig djupt imponerad.
Jag är så klart också imponerad av skådespelarna, särskilt Samuel L. Jackson och den utveckling hans rollkaraktär genomgår, men för mig som författare är det hanteringen av struktur och dialog som betytt mest. Jag har lärt mig massor av Pulp fiction. Om jag hamnar i en skrivkramp är det den filmen jag ser. Jag känner mig efter det som en motor som varvas inför ett race. Jag vill bara skriva med den där underbara känslan av att allt, precis allt, är möjligt.
