William Lee (Daniel Craig) paddlar sig fram på Mexico Citys gator likt en graciös svan, med en osläckbar aptit på allting som lyckligtvis har samlats på receptkvittot för hans avgiftning; tequila, konjak och sex. Jag har någonting otalt med samtliga som inte förstår hur lyckligt lottade vi är som får leva i en tid när Daniel Craig kan galoppera förbi på vita duken. Mycket riktigt är filmerna han väljer att göra få till antal och inte sällan överpumpade med specialeffekter. Det blir lätt att ta min generations Bond för given och jag har länge törstat efter en återkomst till den bittra och syrliga Craigen, som får lov att vara just allt detta på egna villkor. Road to perdition (2002), Enduring love (2004) och Layer cake (2004) är bara några av favoriterna.
Den viktigaste jämförelsen finns dock att göra med Love is the devil: Study for a portrait of Francis Bacon (1998). Denna elefant i rummet är en personlig favorit hos Luca Guadagnino. Här iklär sig Craig rollen som pfleger till Derek Jacobis freund. Det var åtminstone så här man beskrev förhållandet mellan yngre och äldre män inom den tyska queerkulturen under tidigt 1900-tal (Robert Beachy skriver mer om detta i Gay Berlin: Birthplace of a modern identity från 2014). Queer har kommit för att vända på baconen. Daniel Craig har blivit freund men William Lee sitter kvar i samma emotionella beroendeställning som Bacons älskare, George Dyer, befann sig i. Således är William Lee som klippt och skuren för Craig. Han kanske till och med är född till att spela den här versionen av den här rollen.
William S. Burroughs skrev Queer (känd på svenska som Svängd) redan 1952. Den publicerades medan han fortfarande levde men först 32 år senare. Ganska exakt 40 år har passerat sedan dess. Filmen är onekligen en finpolerad tolkning av både texten och mannen (de självbiografiska aspekterna går inte att ta miste på). Som exempel har förlagans hårda och smutsiga ensamhet blivit justerad till en betydligt mycket mer gullig natur. Inte helt olikt den väg som även Tom Ford – designern som klädde Daniel Craig i rollen som Bond – valde att gå när han tog sig an Christopher Isherwoods A single man i filmdebuten från 2009. Kortare romaner på, säg 120 sidor, är egentligen perfekta att bygga en långfilm på. Men istället för att strö ut sina idéer väljer Guadagnino att bygga på händelseförloppet.
Den första delen av filmen är ingenting mindre än briljant. Precis allting spottar rakt ut från romanens sidor. Lee får upp ögonen för den avsevärt yngre Allerton (Drew Starkey) och förstår aldrig själv att detta situationship inte är en väg ut ur beroende, utan snarare en ny besatthet. Tidigt i filmen så finns det en drömsekvens som lyckas med det där monumentala – som smälter samman originalförfattarens sparsmakade men direkta prosa med filmregissörens specifika utformning. Han lånar in karaktärer och motiv från mellan raderna. Varken mer eller mindre. Inget effektsökeri.
Därför är det så synd att filmen senare blir baktung av tillägg och enklare symbolik. Tro mig, i sista akten begås det misstag. Visst hävdas det att romanen egentligen aldrig blev färdigskriven innan den gavs ut, att den saknar slut. Romanens styrka ligger dock i att den skildrar en överenskommelse utan uppgörelse (mitt nyordsbidrag till definitionen av situationship). Men det hade krävts mer än en koreograferad performancedans för att verkligen gå ner i djupet, om inte avgrunden.
Samtidigt så finns här mycket att älska. Det finns ingen som kan tonsätta med en så ömsint dissonans som duon Trent Reznor och Atticus Ross. Guadagnino låter ära romanens tidsresa genom anakronistiska och smått perfekta låtval som även verkar på det diegetiska planet. I de scener som Daniel Craig får utrymme att vara själva specialeffekten, precis så som det ska vara, känns det som att äntligen komma hem. Vilken magisk jävla filmstjärna.
Queer har svensk biopremiär den 14 februari 2025
Se även:
The girl with the dragon tattoo (2011)
Daniel Craig briljerar som bitter och syrlig Mikael Blomkvist i David Finchers version av Stieg Larsson. Kan i retrospektiv ses som en experimentfilm för filmserien som uteblev – men även som bevismaterial för hur omöjligt det är att sätta väderkontinuitet när man spelar in på svensk mark. Naturligtvis är musiken ännu en home run för Reznor/Ross.
