Regi: Miguel Coyula
Land: Kuba
Speltid: 1 tim 17 min
Visas under Göteborgs filmfestival.
”Had Kafka been Cuban, he would have been a non-fiction writer.” Citatet från den kubanska författaren Virgilio Piñera dyker tidigt upp i filmen och sätter tonen för denna kafkaeska mardröm. Tyvärr är det ingen fiktion som breder ut sig på bioduken utan det kubanska konstnärsparet Miguel Coyula och Lynn Cruz liv som independent filmskapare, utestängda från det statligt drivna filminstitutet ICAIC (Instituto Cubano del Arte e Industria Cinematográficos). Som tittare förstår man snabbt att ägna sig åt filmkonst på den karibiska ön kräver en regissör som kan koka sin soppa på en spik – om det ens finns spik vill säga! Den politiska censuren är ett faktum men lyckas inte sätta stopp på maskineriet. Här är det begränsningarna som möjliggör och det bjuds på snickarglädje i formatet 16:9. Inte att undra på att denna kreativa pärla belönades med dokumentärfilmfestivalens IDFA:s pris i Envision Competition.
Miguel Coyula (1977) är en hårt censurerad författare och filmskapare men har trots detta ett gediget antal titlar bakom sig. I filmer som Memories of overdevelopment (2010), Nobody (2017) och Blue heart (2021) synar Coyula noggrant de sömmar som väver samman den kubanska verkligheten. Det är den nästintill omöjliga processen att slutföra sci-fi dramat Blue heart – en film som tog tio år att göra klart, som ligger till grund för berättelsen i Chronicles of the absurd. Coyulas film för tankarna till den libanesiske regissören Cyril Aris dokumentärfilm Dancing on the edge of a volcano (2023), i vilken tittaren får följa inspelningen av dramat Costa brava, Lebanon. Likt Coyula låter Aris spelfilmens omöjliga villkor utgöra ramen för sin dokumentära berättelse. Cyril Aris använder skickligt problemen med att producera dramat som en metafor för svårigheterna i Libanon. Och visst hägrar det även ett vulkanutbrott i kulissen till Coyulas film. Likt Libanon svajar Kuba på ruinens brant då ön befinner sig i den värsta ekonomiska krisen sedan Sovjets fall. I Aris dokumentär blandas pandemi, el- och bensinbrist samman till en sörja. I Coyulas film smaksätts detta även med politisk censur.
Chronicles of the absurd är uppdelad i tio kapitel och bygger på hemliga inspelningar som Coyula, Cruz och deras vänner fångat. Ljudupptagningarna blir ett vapen i kampen att skydda sig mot en storebror som tycks se allt. Poliser och hemliga agenter hemsöker och låter dem veta att de är persona non grata i det egna hemlandet. Paret stoppas bland annat från att besöka en väns uppläsning, inga biografer visar deras filmer och Lynn Cruz kontrakt med Kubas enda agentur upphör från en dag till en annan. Alla som på något sätt kan associeras till Coyula och Cruz är dessutom medskyldiga och tas slumpmässigt in på polisförhör. Men vad är deras brott? Den som väntar på en förklaring får likt Josef K ägna en hel tid åt att vänta.
I boken Fidel between the lines (2019) oroar sig en kubansk filmkritiker för att bristen på fria medier resulterat i att de kubanska filmarna axlat rollen som journalister, vilket i sin tur kompromissat med filmernas kvalitet. Förvisso kan det tänkas vara en journalistisk gärning att ha skissat fram en sådan uppfyllande berättelse om regeringens censur, men den konstnärliga kvalitén är inget att oroa sig för. Formen är enkel i sin konstruktion och skriker DIY-punk i stil med Daniel Aguirres arg_gubbe-mov (2023). Likt Aguirres arga gubbe blir de anonyma poliserna och agenterna illustrerade. Målningarna av monster varvas med bilder på de som inte får nämnas vid namn: bröderna Castro och nuvarande presidenten Díaz-Canel. Med enkla animationer hoppar stillbilderna till eller färgläggs rött när någon tappar humöret. Illustrationerna tävlar i kapp med dialogen som skrivs ut i versaler och fyller större delen av duken. Bokstäverna växer och krymper i takt med att sinnesstämningarna förändras. Det är roligt. Det är absurt. Inte heller är Coyulas humor något att oroa sig för.
Stundtals blir berättelsen snårig och något svår att hänga med i. Avsaknaden av sammanhängande bilder gör att man som tittare måste förlita sig på att hinna läsa texten medan den i rask takt rullas ut. För den som inte känner till den kubanska kontexten gäller det att inte fastna för länge i vissa begrepp och förkortningar då det är sällan man som tittare får vila i en enda enhetlig bild. Samtidigt undrar jag om formen kan tänkas svara mot regissörens egna förvirring. Kanske känner sig även Coyula bortdribblad av den verklighet han tvingas leva i, med en regim som för länge sen sagt adios till allt som heter stringent tillämpade lagar. Kanske är det just genom att överösa oss tittare med distade ljudupptagningar, juridiska begrepp och godtyckligt tillämpade lagar som vi kan få en förnimmelse om den galenskap som odlas under den tropiska solen. Om inget annat är det en fröjd att se någon veckla ut sitt långfinger, förvandla vatten till vin och göra film när inga bilder får finnas.
