Genom sin 95-årige pappas perspektiv utforskar regissören Asli Özge sprickorna mellan då och nu i ett Istanbul där gentrifieringen vänder upp och ner på vardagen. Sanjin Pejković har sett hybriddokumentären Faruk och gläds åt regissörens nyfikna blick på modernitet och tradition.
”I Turkiet dör man antingen i en jordbävning eller genom att falla i ett byggnadshål”, säger en av karaktärerna i Asli Özges hybridfilm Faruk. Det är i sprickorna mellan dessa två perspektiv som Özge undersöker Istanbuls och Turkiets förhållande till det förflutna och till framtiden. Hon gör det på ett lekfullt och delvis innovativt sätt, med mycket hjärta och pondus.
Den turkiskfödda, Berlinbaserade Asli Özge, ett välbekant namn i Panoramasammanhang, har gjort en film som suddar ut gränsen mellan dokumentär och fiktion. Redan i anslaget instruerar hon sin pappa Faruk om hur han ska stå halvnaken framför kameran och dansa samt spänna upp musklerna. Faruk är 95 år gammal men är en vital och mångfacetterad figur som lever som änkling i en charmig del av Istanbul. De första 20 minuterna följer vi med när Özge koreograferar och regisserar Faruk i hans vardag, hur han ska vara i sin egen lägenhet, prata med vänner, promenera i den lokala parken. Regissören bryter ständigt mot den fjärde väggen med upprepade tagningar och ständigt synliga klappor, kameror och mikrofoner. Det distanserade tillvägagångssättet är roligt och en påminnelse om berättelsens fiktiva och kreativa behandlingen av Faruks verklighet. Vi känner att Faruk inte är helt klar över vad hans dotter gör men han finns där för henne.
Filmens ton ändras när Faruk får veta att byggnaden där han har tillbringat större delen av sitt vuxna liv ska rivas. Regeringens Urban Transformation-program går ut på att bygga nya och jordbävningsskyddade bostäder som ska ersätta gamla konstruktioner. Problemet är att Faruks byggnad inte är osäker och han går emot nästan hela grannskapet när han vägrar acceptera förslaget. De flesta av Faruks grannar vill nämligen utnyttja chansen för att få sina utlovade lyxlägenheter och är tämligen obrydda inför det faktum att fördelningen av byggkontrakt snarare handlar om korruption och nepotism än kompetens.
Situationen utlöser en mindre existentiell kris hos Faruk, en man som levt nästan lika länge som det moderna och sekulära Turkiet. Han försöker komma underfund med vem han är i livets slutskede, i ett land och en stad som ändrar sig lite för snabbt för honom. Faruk måste till slut anpassa sig till det rådande läget samtidigt som han inte heller kan släppa det förflutna i form av fotografier, memorabilia och vykort som dottern skickat från diverse länder. Utanför ändras Istanbuls stadsbild men i Faruks lägenhet har tiden frusit fast. Filmen är således en personlig skiss över regissörens pappa och ett land i förändring och den hybrida formen passar utmärkt för en filminramning. Blandningen av det fiktiva och det dokumentära inbegriper även en teoretisk diskussion om vad filmmediet bör och kan användas till i iscensättningar, rekonstruktioner och diskussioner av aktuella händelser, som exempelvis gentrifieringsprocesser, men även oväntade tragedier som jordbävningen i slutet på 2023. Filmen förvandlas aldrig till ett pekoral som sörjer svunna tider. Den undersöker på ett nyfiket sätt olika perspektiv på modernitet och tradition och lyckas förbli rolig, angelägen och melankolisk hela vägen ut.
Faruk hade världspremiär på filmfestivalen Berlinale som pågick 15 – 25 februari.
Hybriddokumentär. 2024. Land: Tyskland, Turkiet, Frankrike.
