Lyssnade först nu på det första programmet för säsongen av Kino i P1. Mårten Blomkvist snackar Widerberg, Anneli Jordahl pratar om Saturday night fever (lite utveckling av vad hon sa i FLM #9-10) och Göran Sommardal minns Andrzej Wajda. Utmärkt som vanligt.
Dock hajade jag till när Roger Wilson intervjuade producenten Erika Stark och manusförfattaren och skådespelaren Lisa Östberg. De har gjort filmen Katinkas kalas (trailer) som de beskriver som en film om klass: en smaklös programledare för ett ring in och lek-program i femman dyker objuden upp när Katinka har födelsedagsfest med sina kulturborgarvänner (du hittar recepten här). Filmen har premiär i december.
Östberg och Stark hade mycket att säga om klass. De historiserade klassamhället, diskuterade kulturellt och ekonomiskt kapital och kunde (till skillnad från Alicia Vikander i Till det som är vackert) uttala Bourdieu. Antagligen stava Nietzsches namn också.
För att runda av det hela frågade Roger Wilson om deras egen klassbakgrund hänger samman med att de, utan större erfarenhet, på egen hand lyckats ta initiativ till och sytt ihop en hel långfilm.
Lisa Östberg svarar: ”Jag har haft privilegiet att vara med i många sammanhang, och tror mig kunna ha perspektiv. Jag tror inte det handlar så mycket om klasstillhörighet lika mycket som ett jävla driv. Det är snarare energin än klasstillhörigheten.”
Det säger hon alltså cirka 20 sekunder efter att ha fört en teoretisk diskussion om klass, kultur och initiativkraft.
Producenten Erika Stark säger strax innan att hon inte riktigt vet varför en del blivit påtagligt provocerade av projektet. Jag har en liten, liten aning.
