Huvudjägarna, Apflickorna, Jägarna 2, Tyrannosaur…. Man skulle kunna tro att delar av programmet till Malmö filmdagar, där höstens och vinterns biografrepertoar presenterats i veckan, utgjordes av primitiva skräckfantasier av antropologisk och paleontologisk karaktär. Ska man vara riktigt elak kanske man kan placera Jägarna 2 i denna kategori. Men nej, det hela handlar om mer eller mindre sofistikerade nutidsutflykter i de primitiva sociala relationernas och psykologiska mekanismernas spår.
Mycket sofistikerad är Lisa Aschans Apflickorna, som till överförtjusta recensioner fick premiär idag. Den är inte bara en västernpastisch som slutar med katarsisk våldsutgjutelse utan har också element av psykologisk thriller och påminner faktiskt inte så lite om Black swan. De hårt drillade dansöserna där motsvaras av voltigeryttarinnorna här, som trippar runt i manegen likt duktiga ”pony girls”. Och precis som Nina i Black swan har Emma i Apflickorna problemet att hon visserligen är mycket duktig vad gäller kroppstekniken men behöver arbeta på sin utstrålning. Relationen till konkurrenten präglas av en kladdig blandning av symbios, begär och dominanslekar (där Emma liksom Nina är den dominerade som behöver frigöra sig). Filmen har hyllats för sin osentimentala blick på kvinnotillblivandet men den kan också sägas passa in i en tradition där flickors/kvinnors begär till varandra tenderar att patologiseras, att just kännetecknas av kvävning/självutplåning å den ena sidan och ett vampyrliknande utsugande å den andra.
Aschans film är ickedestomindre vass, men snäppet vassare i sitt porträtt av psykologisk maktutövning är Ruben Östlunds Play. Östlund etablerar sig med sin nya film som definitiv mästare i skildring av grupptryck på film. Som underlag för filmen om rånarliga bestående av barn och med andra barn som offer har han använt sig av rättegångsprotokoll – bakgrunden är alltså en serie verkliga händelser i Göteborg. Rånen utförs främst med hjälp av retorik, men också med effektiva inslag av våld och hot om våld. Här finns också en etnifierad klassproblematik. Rånarna är invandrarbarn som kommer från en helt annan del av staden än deras offer. Då filmen visades i Cannes blev den förvisso prisbelönt men också hårt kritiserad då vissa ansåg den vara rasistisk. Jag kan inte annat än tycka att den kritiken är missriktad. Men möjligen är tematiken i dess helhet ändå någon storlek för stor för Östlund. Här finns några inslag av valhänt symbolik som litegrann drar ned helhetsintrycket (vad är grejen med den där indianorkestern, Ruben?).
Grupptryck av den grövre sorten skildras också i Sean Durkins skrämmande psykodrama Martha Marcy May Marlene. Här spelar Elisabeth Olsen (skickligt) en ung kvinna som flyr från en sekt och får bo hos sin syster och svåger. Hennes oförmåga att passa in systerns välskötta hem, och att förmedla samt psykiskt bearbeta upplevelserna i sekten, resulterar i kaos och sammanbrott. Filmen må inte rakt av höra hemma i skräckgenren men lyckas förmedla psykologisk skräck bra mycket mer effektivt än många av de filmer som gör det.
Starkast på Filmdagarna var dock ändå Paddy Considines Tyrannosaur, en film jag finner svår att beskriva utan att alltför mycket förfalla till klichéer och, framför allt, ge fel intryck av den. Formeln ”den våldsamme alkoholisten Joseph inleder en osannolik vänskap med kristna, misshandlade välgörenhetsarbetaren Hannah” ger ifrån sig feelgoodvibrationer som trots allt inte riktigt har motsvarigheter i filmen. Peter Mullen, som vanligt magnifikt, spelar Joseph som bara är en enda omkringvandrande eruption av våld och bitterhet. Och Hannah bär på sitt eget mörker. Det finns ett ljus, det är sant, men det är svagt och dallrande.
Ingen av de båda regelrätta skräckfilmer som visades under Filmdagarna – Don’t Be afraid of the dark och Fright night – var särskilt övertygande. Men vi har ändå en otäck tid framför oss på biografen i höst.
Charlotte Wiberg
