Såväl den schablonartade svenska titeln som premissen hos En persikolund i Katalonien har något av Tjechovs Körsbärsträdgården över sig. En storfamilj med tre generationer boendes under samma tak har sedan decennier bedrivit fruktodling på den välbärgade grannfamiljens mark. Ett kontrakt på arrendet har dock aldrig skrivits, så när godsägaren plötsligt vill belägga området med solpaneler finns det inte mycket att sätta emot. Årets skördesäsong blir den sista. Sedan ska persikoträden huggas ned.

Även om berättelsen så småningom också landar i en slutton av tjechovsk melankoli, är Carla Simóns Guldbjörnsbelönade film annars mer av det vardagliga än förtätade slaget. Skörden bärgas, barnen leker i en övergiven bil, de vuxna tjafsar. Snart blir det dock tydligt att spänningarna växer under trycket av de kommande förändringarna. Åsikter går isär, bröder vänder sig mot varandra, och den hittills så sammansvetsade familjen hotas av sönderfall.

Inledningsvis känns skildringen närmast besvärande generisk, bekant från otaliga exempel av europeisk kvalitetsstämplad film från de senaste två decennierna. En traditionell livsstil präglad av hantverksskicklighet och småskalighet hotas av teknikskifte och globalisering. Familjens patriarkala överhuvud klarar inte av förändringen och retirerar till en destruktiv mansroll. Skådespelarna utgörs  av amatörer från trakten som talar ett lokalt språk, här katalanska. Och i bakgrunden står flickor i yngre tonåren och övar in en tafatt ”sexig” danskoreografi till samtida popmusik. Europeisk arthousefilm i ett nötskal.

Betraktad på det viset är Simóns film blott en variation av en redan etablerad formel, bekant från filmer som Alex Camilleris Luzzu, som hade svensk biopremiär i början av året. Där sågs en ung fiskare med en vackert målad träbåt vars verksamhet hotades av storskaligt trålfiske, samtidigt som han brottades med sin manlighet i rollen som småbarnsförälder. Allt på maltesiska, under Medelhavets sol. Poängen är inte alls att dessa berättelser skulle sakna relevans, tvärtom. Skildringar av globaliseringens effekter på såväl småskalig näringsverksamhet som lokal kultur borde kunna ligga till grund för starka, konfrontativa, förtvivlade och sorgsna filmer. Problemet är att när man redan från första föraningen om filmens dramaturgi kan förutse de mekanismer som oundvikligen kommer att styra berättelsens utveckling, sugs musten ur själva konfliktytan. Ofta blir den lokala kulturella specificitet som filmskapare använder för att särskilja sina verk, paradoxalt nog ytterligare en schablon.

Efterhand visar det sig dock att Simón är en skickligare regissör än genomsnittet, och även i viss mån subtilare. Till skillnad från Camilleri har hon inte ett ständigt behov av att betona konflikten, utan väver in den i en ström av vardagliga tilldragelser. Bäst är En persikolund i Katalonien således när den nöjer sig med att skildra släktens umgänge – stunder av slötittande i tv-soffan, en syskonfylla i trädgården, brottningsmatcher vid poolen. I dessa scener kan ett inflytande anas från La Ciénaga, Lucrecia Martels mästerliga familjeskildring från 2001, fast med en mindre dos klaustrofobisk intimitet. Mot slutet börjar Simóns tålamod ändå ge utdelning, och rollfigurerna levandegörs på ett sätt som låter ana en fortsättning även efter att det att filmens konflikt är överspelad, och det sista persikoträdet har fallit.