”Jag ska hämnas dig, far. Jag ska rädda dig, mor. Jag ska döda dig, Fjölnir.” Detta mantra har virvlat runt i huvudet på Amleth (Alexander Skarsgård) sedan hans far, Korpkonungen (Ethan Hawke), halshöggs av sin bror Fjölnir (Claes Bang). Amleth var då bara ett barn, men likväl redo att ta över efter sin åldrande – och krigssårade – far som nordlandets konung. Flera år senare, efter att ha lyckats fly ut till havs med en roddbåt, återfinner vi honom i rusens land (dagens Ukraina). Han har vuxit upp till en brutal och fruktad bärsärkkrigare. Efter att ha plundrat en by får han reda på att Fjölnir blivit avsatt som kung. Han är nu en simpel fåraherde på Island. Amleth låter sig själv säljas som träl och infiltrerar Fjölnirs hushåll.
The witch (2015) kostade 4 miljoner dollar. The lighthouse (2019) gick på 11 miljoner. The northman har en nota på hela 90. Den amerikanske regissören Robert Eggers har plötsligt, efter två smala men hyllade finfilmsskräckisar, tagit sig hela vägen till den bautastora actionfilmsligan. Han klarar sig galant, inte minst tack vare den isländske författaren Sjóns (som senast var involverad i Lamm) känsla för passande brutal-poetisk dialog och rakt, kargt historieberättande (som får mig att tänka på klassiska isländska sagor).
Handlingen är – som flera namn i filmen skvallrar om – lånad, åtminstone bitvis, från William Shakespeares tragedi Hamlet. Men allt ganska sofistikerat ränksmideri som äger rum på Kronborg slott i Helsingör, och som noggrant har broderats in i Shakespeares flerbottnade textgobeläng, har skalats ner till en enkel och ibland ganska trubbig hämnd-äventyrsfilm.
Men trubbig är i det här fallet inte nödvändigtvis något dåligt. Filmen är som krigspoesi, en blodisande ramsa som soldater skanderar innan ett slag för att få hjärtat att frysa till stål. Actionsekvenserna håller högsta klass; grovt, blodigt närstridsvåld med yxor, svärd och spjut som nästan, med Eggers effektivt koreograferade bildberättande, liknar en experimentell dansföreställning. Kropparna, fulla av köttiga sår, halkar runt i lera och blod. Skarsgård, som förresten är hunkigare än någonsin tidigare, lyfter upp filmen på sina breda axlar. Hans kutryggiga, alltid vaksamma hållning för tankarna till hans stora genombrott i Legenden om Tarzan (2016). The northman har dock ett segdraget mittparti, som avsevärt saktar ner det febriga tempot, där Amleth träffar och kärar ner sig i magikern och trälen Olga (Anya Taylor-Joy). Men visst, jag fattar poängen: kärlekshistorien ger viss dramaturgisk balans åt Amleths förryckta bärsärkkrigare, som annars, ärligt talat, har få försonande drag.
Det oförsonliga ser jag dock lite som grejen. The northman är som bäst när Eggers stryker publiken – som förmodligen väntar sig (och delvis får) en traditionell blockbuster – mothårs. Filmen är otroligt grafisk och rå: bukar sprättas upp, tarmar spiller ut, huvuden flyger av, kroppar styckas och hackas till högar med slafssörja. Skildringen av vikingen känns, för vår tid, otidsenlig; en psykopatiskt blodtörstande krigsförbrytare som inte värjer sig från att plundra och våldta. Under 1800-talet lyftes en tvättad och romantiserad bild fram som ett manlighetsideal i Skandinavien, något som har kommit tillbaka idag i form av tv-serier (Vikings, 2013–2020) och dataspel (Assassin’s creed: Valhalla, 2020) där krigaren nästan beskrivs som en superhjälte i Marvel-stuk. Sjón och Eggers, som tillsammans har skrivit manuset, har gjort minutiös research, vilket märks på hur otvunget detaljerad filmen är. En av de första scenerna, när Amleth tillsammans med andra bärsärkkrigare angriper en by, för tankarna till Elem Klimovs Gå och se (1985) där nazister bränner ner en kyrka full av civila. Här beskrivs till exempel en egendomlig, nästan sexuellt incestuös mandomsritual mellan far och son som nästan liknar något ur en Alejandro Jodorowsky-film. En begravningsscen inleds med ett människooffer och spårar snart ur, efter att liket har brunnit upp tillsammans med ägodelar och trälar, med en morbid och blodig nakendans.
The northman visar en annan sida av den inom popkultur omhuldade, lätt romantiserade vikingen: den sjuka och bestialiska, den samvetslösa och sadistiska. Krigaren som tryckt käften full av hallucinogen vamp och sedan, i ett slags suggererat tillstånd, eggat upp sig till ett psykotiskt stridsvansinne. Hämnden är, till en början, allt som upptar Amleth. Den förtär honom. När Eggers ger oss den mörka sidan, och inte – vilket i och för sig säkert den högre budgeten påbjuder – en kosmetiskt tillrättalagd kärlekshistoria för att fila ner de obekväma kanterna, alstrar The northman nattsvart poesi där den välvande himlens likgiltiga stjärnor får brinna klart och starkt.
